Tillbaka på (tysk)land

If we were meant to stay in one place, we would have roots instead of feet.

Anon

Vi vet vart vi ska, vi vet ungefär var vi befinner oss. Vi vet att vi på ett eller annat sätt förmodligen hittar rätt. Vi vet att allt vi vet just nu ändå kan leda till att vi kör fel. Men kör vi fel lär vi även veta det vid något tillfälle. Det är görmäny bilar på vägarna. För att förklara ytterligare här så fungerade inte mobildatan första timmen. Jag kan ha tappat tålamodet lite. Nu har molnen skingrats, solen skiner och navigeringen är igång. Låten “99 luftballons” har spelats och om ca 5 timmar ska vi befinna oss i Neufchâteau, Belgien. Denna sträckan är den längsta (ca 71 mil) som vi gör i ett och samma svep. Kidsen kan ju det där med att åka en bit, som till Åre som tar oss ungefär 8 timmar. Så vi håller alla tummar och tår för att det bara är jag som kanske tappar tålamodet. Men imorgon, då händer det! Vi har berättat för barnen att vi kör långt idag för att hinna till Disney Land imorgon. Vilket också stämmer. Även om rutten är planerad in i minsta detalj och vi päron hela tiden vetat om vad som väntade. Som tur var laddade vi våra batterier med att mysa till det ordentligt på båten. Mat, shopping, livemusik och att få sova tillsammans i en hytt.

Det fanns mycket gott att välja mellan. Jag var stolt som en tupp när Alba utan att tveka skulle smaka på en mussla och dessutom tyckte om den! (Älskar musslor men de ser ju faktiskt lite läskiga ut) När vi har mamma-dotter-dagar i framtiden tror jag bestämt att vi besöker restauranger och äter i timmar istället för att shoppa.

De här med att få sitta till bords och samtala med små liv är så, så roligt. Även om det inte snicksnackas under hela sittningen. Det var också spännande att titta ut. Vi hade turen om att se dubbla regnbågar.

För att jag vill bo i det där oemotståndliga leendet.

Skål, mina tre bästa människor. Tänk att få vara en del av just denna familj.

Lunchstopp!

Så himla gulligt att stället med restauranger har tänkt på hundarna på resa. (Albas nya gosedjur som hon fick välja istället för godis i taxfree-shoppen. Nu har vi alltså 5 gosedjur packade i bilen. Hur gick det till?!

Man kan lita på Tyskland!

Dags att rodda paddor till de bestämda i baksätet.

Adios, så länge!

Dags att erövra Stena Line

Man väljer inte sin mormor, men jag skulle välja min mormor 100 gånger om.

Någon som känner som jag.

Jag ska försöka undvika att skriva att jag sitter i bilen när jag skriver inlägg. Det är ju ändå på dessa rullande däck jag kommer spendera många sysslolösa timmar på. Men ja, här sitter vi, jag med gråten i halsen, vi alla med kropp och knopp fyllda av förväntan och stor glädje.

Istället för att berätta om sorgen i att åka ifrån min mormor idag fokuserar vi på det viktiga. Vi fick äta min mormors mat (två favoritmåltider dessutom, haha)! Och basta, såklart. Det är en all-inclusive-service hos henne som alltid. Även om det inte är något vi förväntar oss eller något hon behöver göra för vår del. En bra familj reder sig själv, så kan man väl säga? Det är ändå så min mormor gör, för hon äger det största hjärtat jag känner. Hon är så varm och dessutom klok som en bok. Jag får hanka mig fram med finskan och det är okej, för hos min mormor behöver man aldrig skämmas. Där får precis alla vara exakt som de är och känna sig som hemma. Så, så mycket kärlek. Det öppnar upp inombords för gamla minnen men också för dessa nya från vårt besök. Jag känner mig så tacksam!

Här sitter mina barn och äter frukost, så som jag har otaliga gånger med min morbror och moster. Där smed vi tokiga planer, ja, vi var nog rätt busiga barn. Jag kan nästan hoppas att kidsen inte hittar på liknande sattyg.

Inom tjugo minuter närmar vi oss vår terminal. Om vi hittar, det är verkligen 50/50, om man nu ska vara ärlig. Där åker “riktiga” kameran fram och förhoppningsvis kan jag börja ladda upp ordentliga bilder, om man får säga så. Mobilbilder duger men jag uppskattar verkligen när jag försöker fånga ett speciellt ögonblick som vi sedan kan titta tillbaka på. Förhoppningen är alltid att göra album från våra resor. Det händer aldrig. Detta är så nära jag kommer. En kompromiss med mig själv.

Nu ska jag hjälpa Google-maps-damen, ibland är hon faktiskt inte snabb nog. Däremot om vi trots min hjälp kör fel är vi väl överens om att det helt och hållet är hennes fel.

Adios, så länge!

Äventyret börjar nu!

Den lättaste vägen till mitt hjärta är genom god mat.

Helt sant, citat av mig Själv (bara Lite hungrig just Nu)

Just nu sitter vi i bilen som är packad för vår långa resa. Det är nu det verkligen börjar. Jag tror ingen av oss fyra har riktigt förstått det.

Vi har filmat vår första video som publiceras längre ner i inlägget. Fast först ska jag dokumentera om vårt sista dygn på Lidingö. Denna pirriga känslan känns som något vi kanske glömmer efter ett tag. Och jag njuter även om stressen nästan knäckt mig. Men det var ju bara nästan. Hej, påminnelse till oss i framtiden!

Under gårdagen ställde kidsens gudföräldrar (Marcus och Veronica) upp på alla sätt och vis. Först blev de tillfälligt föräldrar till fyra barn istället för två. Sen när Filip och jag packat/sorterat och slängt tills vi nästan storknade körde vi över till dem för att spendera vår sista natt hos dem. Inte nog med barnpassning och förvaringshjälp(!) så blev vi även bortskämda med ost och vin. Samtal från högt till lågt. Hjärtat svämmar helt enkelt över. Att också få vara nära alla fyra barnen, åh, ungarna som vi äskar så högt. Det är livet på riktigt. (Sen får vi inte heller glömma att barnens faster Ingrid Marie och Stefan också erbjudit ovärderlig hjälp! Dagarna före vårt sista dygn. )

Det var först imorse som vi faktiskt såg ljus i tunneln. Jo, jag tog nog i lite nu. Men oj, vad det tar tid allting. Det känns så skönt att vi är klara och nu vill jag nästan inte lämna lägenheten. Den är ju jättefin när den är städad. Det hjälper att vi hyr ut den i ett år i goda händer.

Hejdå så länge nyrenoverade drömkök!

Bilden på barnrummet verkar avslöja att jag missat några ställen när jag svabbade. Man kan ju inte vara bra på allt som man säger.

Sen hann vi även med att säga hejdå till Martin, vi lämnade honom med ett hemma-ölbryggeri-kit. Så nu behöver vi inte oroa oss för honom tills vi ses snart igen.

Mitt alldeles egna sitcom-vänner-gäng. Saknar de redan! Nog om det, här kommer videon.

Om videon inte går att spela upp, eller så, ni vet. Ja, då är vi nu påväg till min mormor i Trollhättan.

Adios, så länge!

Stopp efter stopp

We create our tomorrows by what we dream today.

Den som sa det först kan ha rätt.

Idag måndag den 12:e augusti är det vår sista måndag före våran resa börjar. Från och med nästa vecka kan vi bara prata spanska. Nej, men den 19:e kliver vi på färjan från Göteborg till Kiel, Tyskland. Det känns som ett bra beslut, vi kommer några timmar framåt genom att bara sova. Därefter är det vår rullande bil som förhoppningsvis tar oss hela vägen fram välbehållna. En spännande tur på Stena Line känns som en bra mjukstart för barnen, bilresan är lång nog som den är. Jag ser så mycket fram emot att få åka båt! Det väcker barndomsminnen i mig när min familj och jag brukade bila till Finland varje sommar. Och för de som känner mig, trumvirvel…. att få äta på buffén på färjan var givetvis bilresans absoluta höjdpunkt. Om allt går som planerat med all packning i Sverige kommer vi att ratta bilen ner till Trollhättan redan den 18:e för att spendera en natt hos min mormor. Det hoppas jag innerligt på att vi hinner med, jag vill verkligen träffa henne innan vi flyttar. Ja, egentligen fler familjemedlemmar med det hinns inte med. Vi hoppas på att de besöker oss i Spanien i framtiden.

I detta nu har de “viktiga” och största sakerna fallit på plats och dessutom på det sätt som vi hade hoppats på. Resten blir vad det blir. Jag övervägde att ta en bild för att lägga upp här bara för att visa er hur det ser ut i hemmet just nu. Det är inte en rolig bild, men det hade varit för att visa hur mycket det ser ut att vara – ändå känner jag mig relativt lugn. Jag tror att vi har koll på läget och de kommande dagarna får vi bara kavla upp ärmarna och fixa tills vi storknar. Okej, nu när jag tänker på det ytterligare är det en hel del kvar så jag kommer avsluta detta inlägg med vår planerade rutt. Medan ni läser ska jag rensa garderober.

Innan vill jag tillägga att vi gör detta äventyr till vår sommarsemester så det blir lite extra roliga stopp på vägen. (Vi måste ju se till att barnen inte toktröttnar på att åka bil.)

– 18:e aug, Lidingö – Trollhättan.
– 19:e aug, Trollhättan – Göteborg.
– 20:e aug, Kiel, Tyskland – Neufchâteau, Belgien.
– 21:e aug, Belgien – Paris, Frankrike. Bonjour!

– 22:e aug, Disney Land Paris. (Jag tar chansen på en utskällning av min dotter när hon är vuxen för att jag nu avslöja att Alba (5 år) har bestämt sig för att Peter Pan är hennes stora kärlek. Jag kan knappt vänta för att få se hennes reaktion när hon förhoppningsvis får se honom, och Tingeling. Åh, hoppas, hoppas att hon får det!)

– 23:e aug, Disney Land – Paris – Bourges, vi befinner oss fortfarande i Frankrike.

– 24:e aug, Bourges – Agdeområdet, Frankrike, en överraskning för barnen, vi kommer att bo på ett pirathotell som också är som ett äventyrsbad. (Hotel cap pirate) De vet alltså inte om detta så om familj och vänner läser detta innan vi åker får ni gärna inte fråga dem om just detta stopp, annars får ni gå på plankan!

– 25:e aug, “Yarrr” pirater all day long. (Jag får väl erkänna att jag älskar piratsagor och som den rebell jag är ((också hemligt för barnen!)) så vill jag gå emot alla piratregler som någonsin sagts som att det bringar otur med en kvinna på skeppet. Jag skulle dessutom döpa om skeppet samtidigt som jag kastar min hatt överbord, ja, ni hör ju! )

– 26:e aug, entering Spain, Valencia.
– 27:e aug, touch down HOME, Marbella, Spanien.

Så ligger till, den som besökt något eller flera platser får mer än gärna lämna kommentar!

6 dagar, 14 timmar och 42 minuter kvar. Skepp ohoj!

Adiós, så länge!

Vi flyttar till Spanien!

Where ever you go, go with all of your heart.

Confucious

All in, så tänker jag ofta i livet. Det känns som att jag och maken jobbar så. Beslutet om att lämna vårt hem på Lidingö för att flytta till Marbellaområdet fattades snabbt och enkelt. Vilket resulterade i att vi ,vid beslutfattandet, hade ca 2 ½ månad på oss att förbereda oss för allting. Så fick det ändå bli för att det kändes rätt ända ut i fingerspetsarna. Som om jag alltid vetat om det, längtat dit, utan att egentligen veta om det alls. Lite som när jag helt övertygad påstår att jag visste kön på bägge våra barn innan vi kunde höra ett hjärta picka. Min magkänsla säger jag, den vill jag våga lita på.

Det kommer naturligt för oss att kasta loss och påbörja nya äventyr. Kan man verkligen skriva så utan att låta lite snorkig? Det är inte så jag menar. Vi är nog bara den typen av människor, eller det var vad jag trodde i alla fall. Det är tydligen inte alls så enkelt när man har småbarn och numera fyra människor som vi behöver skapa en fungerande vardag för. Det är första gången den här typen av beslut faktiskt skrämmer mig lite, fast det är en skräckblandad förtjusning. En ganska härlig känsla som får finnas till.

Efter hög efterfrågan, eller ja, många frågor och uppmaningar, nej, det var ett enstaka, kanske två om jag ska erkänna, så startar jag denna blogg som en dagbok. Jag var onekligen lättövertalad och tycker det ska bli roligt att dokumentera tankar, resan dit och vår vardag i ett nytt land. Ett fint sätt att komma ihåg allt på och framförallt att kunna dela med sig av till vänner och familj (eller för den som vill läsa, såklart!). Och inte minst en spark i baken att faktiskt börja fotografera vardagen igen. De där glimtarna som vi vill komma ihåg men som jag helt enkelt låtit bli att fotografera ett tag eftersom fotandet blev mitt yrke.

Vi lyfter vårt ankare den 19:e augusti genom att börja köra vår bil mot Spanien. Mer om vår planerade rutt i ett annat inlägg. Det är mer än välkommet att lämna kommenterar om frågor poppar upp.

Idag är det 44 dagar, 20 timmar och 8 minuter kvar. Våga lita på magkänslan och livet!

Adiós, så länge!