Kort uppdatering

Friendship is the only cement that will hold the world together.

Unknown

Här kommer en liten uppdatering på hur det går för barnen. (För Don Corleone. )

Wille:

– Efter lite kämpigt med att få kontakt med andra barn har han funnit en bästa vän i John. Nyfunna vännen kommer från Tyskland och är också ny i klassen. John har en tvillingbror och två äldre bröder. När han varit hemma hos dom på playdate har alla killarna badat och umgåtts tillsammans.

– Hans favoritlektion är extra engelskan, då får han skriva, lära sig uttala och försöka läsa. Han har läxa på aktuella böckerna några gånger i veckan och han tycker det är riktigt roligt. (Alba också)

– Det är så lustigt när barnen plötsligt slänger in engelska ord, typ som “wait for me”. Idag var första gången jag hörde Wille förstå vad som pratades om och svara med en hel mening på engelska.

– Förra veckan när jag hämtade berättade hans fröken att hon hade imponerats av hans matteräknande. Det får mitt hjärta att klappa extra. Han berättade idag att “ten plus ten is twenty. Och eleven och nine blir också twenty”.

Alba:

– Har många kompisar och bästisen är danska Victoria. Alba säger att hon älskar skolan och säger ofta att dagen varit bästa dagen.

– Som vanligt glad i mat och tycker nästan varje dag att lunchen varit toppen. (De får tre rätter, haha! Soppa, varmrätt och frukt.)

– Hon delar nästan dagligen med sig av sitt mellanmål som hon har med sig. Lite byteshandel med vännerna. Mellanmålet består av de frukterna jag hittar fråm Spanien just då i affärerna.

– Alba plockar också upp engelska men slänger ännu inte med ord lika mycket som Wille.

Utöver det fungerar våra rutiner bra. På måndagar spelar barnen padel vilket de tycker om. Nu kan de även träffa bollarna, så coolt!

Under eftermiddagarna efter skolan blir det lite tv, middag, eventuella läxor och ofta badar vi. Det gäller att passa på innan det blir “kallt”.

Helgens äventyr var med Johns familj i Tarifa i lördags. Medelhavet och Atlanten går ihop där. Vi badade jättelänge i stora vågor. På söndagen mötte vi upp Johns familj igen tillsammans med våra ryska grannar som jag berättat om. Vi hade picnic på stranden, simmade, spelade padel med barnen och lekte i sanden (läs barnen rullade sig i det från topp till tå och vi har ingen damsugare.)

Efter en dag på stranden igår önskade jag inget annat än att äta pizza och dricka rödvin. En riktigt bra söndag. Idag mötte jag upp mammorna från igår och vi höll på att dö av ett fitnesspass. Tydligen hade jag sagt till den tyska mamman att jag vill känna lite smärta när jag tränar. Kan säga att jag inte var lika kaxig imorse men det passet ska jag gå på varje måndag!

Nu ska barnen nattas.

Adios, så länge.

Palla lime är väl inget brott?

Dagens utflykt tog oss till Marbella Old Town. Väl framme hittade vi en parkeringsplats med två västklädda parkeringsvakter. Med ett brett leende vinkade en ung man snabbt in oss i en ledig ruta. Han såg på allvar ut att tycka att hans jobb var det bästa tänkbara på planteten. Ynka en euro kostade det att få stå hela dagen.

Längs trånga gränder och färgglada blommor från högt till lågt letade vi oss fram efter ett torg. Det fanns fler små torg, massvis med vackra träd och mysiga caféer. Det var charmigt med alla låga hus och här flanerade människor runt i maklig takt. Jag vill beskriva det som att det ser ut som på film. Det kändes dock äkta, om någon förstår vad jag menar i det. Jag är imponerade hur välbevarat allt såg ut att vara. Det är ju viktigt att spara på och ta hand om det gamla, historia bakom om allt. Runtomkring fanns små butiker och jag och mamma har kommit på att vi vill köpa varsin flamenco-kjol. Helst medan vi äter traditionella spanska tapasrätter, tycker jag.

Mamma skulle ta en bild på mig och Mikael, då föreslår en förbipasserande kvinna att hon kan ta en bild på oss alla tre. Ett sånt tillfälle ska man väl ändå inte tacka nej till.

Denna gata var nästan bred i jämförelse med de flesta.

Vätskepaus på ett av de mysiga ställena.

Är det bara jag som tycker denna är småkul?

På vägen tillbaka till bilen spårade vi ur och pallade lime från träden längs gatorna. Oj, oj, de doftar alldeles underbart.

Ja, vi kanske inte bara tog en var.. Men det fanns mängder. Kommer alla verkligen tas till vara på?

Nu ska jag hämta vilddjur och gå till poolen. Det är kokhett idag och helt perfekt för min smak. Det kan nog knappt bli för varmt i min värld.

Adios, så länge.

Mormor & morfar på besök

När du känner dig ledsen och låg:

Kom ihåg att någonstans på jorden står en idiot och drar i en dörr som det står “tryck” på.

Unknown

Nu var det några dagar sedan jag skrev här inne. Det är för att jag varit sjuk igen, och trött, och sånt är ju inte roligt att skriva eller läsa om. Men nu börjar jag sakta men säkert återhämta mig. Idag fick jag dessutom sovmorgonen till klockan 10, känner mig som en ny människa. Mamma och Mikael som landade i Spanien i måndagskväll tog barnen till skolan imorse.

Jag har inte hunnit köra mycket bil i Spanien då Filip har den på vardagarna till jobbet. Så jag tog tillfället att hämta föräldrarna på flygplatsen i Malaga i måndags. Det gick bra och att jag denna sommaren har kört bil genom Europa har gjort att jag känner mig säkrare bakom ratten. Fortfarande synd om andra förare för att jag är ingen höjdare på att köra men jag är lugn och alltid försiktig, jag tar inga risker och kör hellre i cirklar tio gånger än att jag ger mig på en fuling. Jag som avskyr att vara sen tycker ändå sällan att jag har skäl till att ha för bråttom i trafiken. Jag kör ju inget utryckningsfordon. Och jag har enorm respekt för hastighet och alla trafikregler. Om jag skulle begå misstag är jag nästan beredd att stanna vid vägkanten, klippa mitt körkort på mitten och promenera hem igen. Allra helst med en tratt på huvudet för att visa att jag verkligen skäms.

Nåja, tisdag, första heldagen med våra första besökare här. Filip och Mikael jobbade under dagen, jag jobbade några timmar medan jag satt och samtalade med mamma på vår balkong. För lunchpaus tog vi en promenad upp till torget. Vi hittade ett mysigt matställe med förvånansvärt god mat. Vi hade himla fin stund och promenad.

Jag åt en laxtartar som, med handen på hjärtat, kan vara bland det godaste jag någonsin ätit. Det kan vara så att jag hade valt denna rätt som den enda att äta varje dag resten av livet, om jag nu var tvungen att välja.

Se så söta mina turister är, haha.

Jag kan inte se mig mätt på alla vyer. Jag är så totalt såld på San Pedro. Störtkär. Jag älskar, älskar, älskar att bo här.

När vi kom tillbaka till lägenheten gick mamma och jag till poolen. Jag tog mitt allra första dopp i poolen sen vi flyttade in. Jättekonstigt att det dröjt så länge med tanke på att jag önskar jag kunde leva i vatten. Men, man kan ju inte bada när man är sjuk.

När vi hämtade barnen gick vi ner till havet för att äta glass. Barnen trodde de valde en isglass var, ut kom varsin påse med FEM mini-isglassar i. Det kan vara drömmen.

Laddade för middag? Vi åt ute på en av restaurangerna i vårt kvarter.

Idag åkte Filip på jobb till Madrid så vi ska passa på att använda bilen och se oss om lite. Det är riktigt varmt idag, yay!

Adios, så länge.

Elak eller snäll, rätt eller fel.

When life is sweet, say thank you and celebrate. When life is bitter, say thank you and grow

Unknowm

Förra veckan berättade Alba att en och samma flicka varit taskig mot henne, även sparkat henne. Det var riktigt tufft att höra och att försöka trösta med hur vi möter och löser sånt. Min farmor (mycket snack om henne det senaste, jag saknar henne mer än någonsin) hon sa till mig att jag alltid skulle slå tillbaka, bara en gång men tillräckligt hårt för att aldrig bli slagen igen. Det gjorde jag också några gånger, jag måste ändå säga att jag varken medvetet provocerat eller börjat bråk. Jag hade en klok klassföreståndare (en superlång stammande finsk herre) som fick mig att tänka om helt. Jag blev dock utslängd från den skolan inom veckor från start, trots att jag bara försvarade mig. Jag försökte hålla mig undan tjejerna, men de gav sig inte. Att det är fel att slänga ut mig går ju att diskutera, samtidigt var det enklare än att kasta ut tre andra tjejer. Jag vill lära mina barn att våld inte är ett alternativ. Att lösa konflikter genom att kommunicera eller gå därifrån om möjligt. Jag förklarar att det gör vi, vi säger sluta och försöker gå. Att våga berätta för en vuxen i närheten. Men, det fortsatte nästa dag. Då sa jag att om någon slåss (till bägge barnen) får man putta bort den personen om man måste. Flickan har dock slutat efter att jag pratat med Albas fröken.

Idag när jag hämtade Wille undvek han att se på mig och jag visste att nu måste det varit riktigt jobbigt. När våra ögon möttes brast han. För det första låg det ingen lapp i Willes väska om superhjältar. Så jag antog dumt nog att det inte gällde hans klass. Men det var för hans också och han var den enda som inte hade med sig något (läraren sa att han såg ut att inte bry sig. Men det gjorde han, att han dolde det får det att knyta sig i magen) . Lärarinnan ville prata med mig om en annan incident. Alla “hjältar” skulle skaka hand med varandra och introducera sig själva. Men när det var Willes tur sprang alla pojkar iväg utom en. När denna pojken skakat hand boxar han Wille i magen och slår honom med sin hårda hjältemask i huvudet. Han brottar sedan ner Wille och då knuffar Wille hårt bort honom. Min älskade pojke, han hade så dåligt samvete över en knuff för att komma loss. Hjärtat på rätt plats, tänker jag. Rent spontant ville jag be honom våga stå på sig (som jag sa till Alba), slå tillbaka, man måste tuffa till sig, men det sa jag inte. Jag försökte med allt jag hade att vara “vuxen” och hantera situationen på ett betryggande sätt. Mobbing, om vi nu ska kalla det så (så illa är det ju inte!) , kommer finnas i olika sammanhang hela livet. Man behöver ha lite skinn på näsan, med sunt förnuft. Så är det ändå. Det optimala är väl en balans, att förstå vad som lämpar sig bäst beroende på situation. Det kanske också är fel. Men jag vet faktiskt inte vad som är rätt och det är nog väldigt individuellt från barn till barn vad som är det som hjälper mer än stjälper. Lärarinnan berättade också att efter händelsen tog hon fram sin mobil för att använda google translate för att prata med Wille. Han hade blivit så glad att han ritade en liten teckning med ett hjärta på som han gick fram och gav henne. Det värmde mitt hjärta. När man inte kan språket kunde han ändå visa tacksamhet i en handling. Hon sa även att om Wille önskar får han ha med sig hjältekläder imorgon. Låt oss gå visare lite.

Alba hade haft en bra dag. Hon hade gjort Peter Pan av en potatis.

Eftersom jag ändå ville upp till centrumet igen passade vi på att äta glass på ett café. Vi pratade om vikten att vara en god vän, att ibland gör människor elaka saker, det är inte rätt, men det betyder inte att de är elaka egentligen, kanske. Vissa kanske är det, så som tjuvar och banditer. Sånt förstår de.

Mitt paket hade inte kommit, troligtvis mañana. Imorgon alltså, efter klockan 17. Vi letade förgäves efter utklädningskläder till Wille för imorgon. Vi hann inte leta mer, för jag behövde ta emot en leverans av matvaror mellan 17-19. Jag förklarar för en dunderdeppig grabb att då tar man vad man har hemma, man måste bara vara klurig, smart och kreativ. Kanske så som superhjältar är. Matleveransen lyckades inte heller hitta hem till oss (som klädleveransen i förra inlägget). Rätt märkligt ändå kan man ju tycka. Google maps, någon(!)?

Hursomhelst, Wille gjorde en “laserpistol” (jobbigt för de som googlar hemmagjord laserpistol och får träff på denna dagbok, haha) gjord av toalettrulle (för handleden, såklart) med tejp runtom. Vi klippte en ninjamask från en av Filips svarta strumpor och valde lämpliga ninjakläder från det han har i sin garderob. Han ska vara den supersnabbaste superninjan med superlaser. Det börjar ju nu inser jag, vi har passerat den där tröskeln där jag inte längre kan skydda dom från allt. Att kunna avleda, beskydda med glitter och trolldom. Uttrycket “livets hårda skola” har jag aldrig gillat, det passar ändå lite nu.

Efter middag och bad i poolen spelade vi tv-spel tillsammans.

Ikväll var Alba bestämd om att jag skulle läsa för henne denna gången. Hon valde Hans och Greta ur Bröderna Grimms sagor. En av de böcker som jag var bestämd om att ta med oss hit. Tacka fan för att de är barnvänligt skrivna i denna version och inte så brutala som de verkar vara i original.

Jag sitter på balkongen och tänker. Tankarna rusar, imorgon är en ny dag. Nya möjligheter. Ny energi. Dags att krypa upp framför en serie. Ibland som förälder är deras vilja vår lag. Ibland vill man bara skona dem från allt. Ibland vill man bara gå tillbaka i tiden när man bara behövde dra fram en mjölkfylld tutte för att göra dem fullkomligt lugna, trygga och lyckliga. Jag är också rädd för att erkänna något. Jag tycker faktiskt att jag är stark, det låter ju så dumt att säga det själv. Och kanske helt fel, vad vet jag. Visserligen bräcklig som en porslinsvas, en styrka i sig att vara svag också, enligt mig. Men jag tror ändå på lite tough love. För att de vet om att de är villkorslöst älskade men att jag samtidigt kan vara lite, lite hård. Men här sitter jag, mjuk som en överkokt potatis. Jag trodde aldrig jag skulle vara den mamman som var den som behövde dubbelkolla läget med fröken varje gång. Det där, ni vet, om man lägger en potatis och ett ägg i kokande vatten, med tiden blir potatisen mjuk och ägget hårt. Jag trodde att jag inte skulle påverkas av yttre omständigheter. Jag trodde redan livet gjort mig hårdkokt. Ja, det är väl bara så kakan smular just nu (finns det ens ett liknande uttryck på svenska? ). Dags för sängen tror jag.

Buenas noches!

Ett alldeles för långt inlägg

These boots are made for walking

Nancy sinatra

Jag har gjort det igen. Suck!

Som en brottsling tänker jag ändå försvara det inträffade med mina förnuftslösa ursäkter. Låt oss ta det från början. Jag har gjort en klädbeställning från Mango. För ett belopp som jag kanske känner var lite väl mycket. Jag gjorde dock en väldigt noggrann online-shopping, jag klurade, kikade och gav det tid under en hel dag. Jag valde endast basplagg som jag med säkerhet vet går ihop med det som jag redan äger. Jag såg till att jag hade minst fyra olika outfits i huvudet för ett och samma plagg. Gick igenom till vilka situationer som de passar för. Det var väl inget så som jag behövde, fast jag tycker ju det, men behöver gör man väl sällan egentligen. Dessutom är det väl trendigt och klimatsmart att handla second hand och det har jag faktiskt också gjort någon gång. Tilläggas ska också att Mango har sedan länge varit den butik som har storlekar som passar mig bäst. Ja, storlekar ska väl vara samma i alla affärer, eller? Jag tror inte det dock. (Ursäkt 1)

Så, efter några misslyckade försök till att leverera paketet till vår adress valde jag att alternativet att istället hämta det i en drop-point(?), bara en kilometer bort. Vid 11-tiden plingar ett mejl som bekräftade att paketet  finns att hämta. Trots en lång lista på saker jag behöver göra under dagen bestämde jag mig för att ta en promenad dit. Just nu händer grejer, tankar och oroligheter som skakar om alla känslor. Jag kan se mig själv utifrån, jag blir bättre och bättre på att plocka upp signaler på vad som triggar olika tillstånd i mig. Vad som sätter fjuttiga små frön som ögonblickligen kan blomma upp och plötsligt stå i kraftiga lågor. Jag behöver hantera detta, för de tar över alla tankar och mitt fokus och för att överhuvudtaget vara fungerande. När jag promenade försökte jag se mig omkring i San Pedros lilla men charmiga centrum. Jag har knappt varit där och det var lättande att bara finnas till där. Titta på människor och sänka tempot för att ta in omgivningen. Utan att behöva prata med någon, utan att fånga små händer för att korsa snåriga bilvägar eller ens en tid att passa just då. Längs promenaden finns det fontäner, blommor planterade i alla tänkbara färger. Uteserveringarna var så gott som fullsatta. Jag tycker om att spanjorer använder hela kroppen när de har en konversation. Det känns välkomnade, vänligt och är förtroendeingivande att se gestikuleringar stämma överens med det lilla man kan uppfatta av språket. Små pittoreska gator bytte ut oroliga tankar mot dagdrömmande berättelser om olika spännade öden som passerar. Väl framme för att plocka upp paketet visar det sig att leveranser inte kommer förrän vid tvåsnåret, den tid som kvinnan stänger för siesta för att sedan öppna igen kl 17.00. Hon använder inte ett ord på engelska, men en annan kund översatte tillräckligt för mig att förstå. Alla är så hjälpsamma här. När man kliver in på ställen och möter blickar hos människor så ler nästan alla som en tyst hälsning. Som om bara för att man har liknande ärenden under samma tak är man tillfälliga vänner. Jag beslutar mig för att planlöst gå åt ett håll, jag ville bara vara kvar i andra tankar en liten stund till. (Ursäkt 2, för att inte gå hem och göra det jag borde göra).

Det är varmt idag, eller lagom i min värld, (24 grader) jag vet inte var jag ska bo för att få minst 35 grader, dygnet runt. Jag tänkte ändå, igen, jag har nämnt det flera gånger om, men som jag sagt till Filip, mitt upprepande verkar vara min signaturmelodi vare sig jag vill eller inte. Det är mest synd om nära och kära, inte minst förmodligen supertrist för Filip. Jag själv tröttnar ju, han måste helt enkelt fått en ängels tålamod. (Ännu en av Filips superkrafter om någon håller räkningen.) Jag trivs hittills så bra här. Förutom det som pågår runtomkring känner jag en ro som jag inte kan minnas när jag senast kände. Jag hör hemma här, jag tror hela vår lilla familj gör det. Jag kände hur tankarna blev positivare och jag var på väg att vända om för att gå hem när jag upptäckte de gigantiska reaskyltarna  (upp till 70% !) i fönstret till en skoaffär. Jag tror faktiskt någon kastade ut en osynlig krok som vevade in mig. Tanken var god, Wille önskar sig nya sandaler eftersom han avskyr (som är det nya it-ordet) de enda paret han har. Det fanns inga barnskor. Däremot fick jag självklart syn på skor som var väldigt lika ett par som jag har. De skor som jag går i dagligen, jag går kilometer även när jag ska bära hem tungt från mataffären. Jag tycker om att gå i klackar, att få känna mig fin och hållningen förbättras. När jag skulle börja femman tyckte min farmor att det var hög tid för mig att börja bära klackar, som sig bör som kvinna, enligt henne. Hur som haver gick klacken sönder häromdagen. (Det kan vara så att jag än en gång tänkte att universum var emot mig även om den tanken är superdum när det kommer till bara ett par trasiga skor). Jag hade ju faktiskt bestämt mig för att ersätta dessa med liknande (som kommer gå ihop med alla mina nya plagg). Så jag erkänner att jag redan var halvvägs. Personalen var så hjälpsamma med att hämta olika storlekar och log mot mig med hela ansiktena. Ja, som ni förstår var jag ju nästan tvungen. Men bara nästan. Här sitter jag och har dåligt samvete över att jag shoppat (igen!). Fast inte över beloppet i sig, bara över shoppingrejen. (Ursäkt 3)

Här sitter jag nu på balkongen och skriver av mig ett alldeles för långt inlägg som troligtvis ingen orkar läsa. Stackare den som gör det och inser att det var bortkastade minuter. Den som kommit hit i texten kan väl slänga in en kommentar (någon av mina 7 lojala läsare?) Jag fick feeling och ville helt enkelt skriva av mig. Försöka lätta på samvetet över att jag kanske har utvecklat ett shoppingberoende. Jag borde gjort något vettigt istället. Det fick mig dock att inse att jag måste börja med att korta ner min att-göra-lista för att enklare kunna bocka av punkterna.

För den som kikar in för att följa barnen:
– Sen i helgen har Alba längtat efter denna dagen. I  hennes klass skulle de hitta på en egen superhjälte med en superkraft som de skulle vilja vara. Alba valde en supergepard och fick ta med sig kläder för det. Kidsen får byta om efter lunchen. Hennes superkraft är att vara supersnabb för att komma fram och rädda folk. 

Ny nattningsrutin:
– Det är mycket tjat om att få se ett extra avsnitt av tecknat på kvällen. “Bara ett till, snälla, vi lovar att lägga oss direkt efteråt!”. Många kvällar blir det för sent egentligen och då vill vi att det ska vara släckt på barnens rum. Därför har de fått lyssna på sagor genom vårar mobiler. För både vi och barnen är vid det laget alldeles för trötta. Dessutom har det hittills varit besvärligt att få dem att fokusera på böcker. De distraheras av varandra, blir störda av varandras frågeställningar eller tröttnar när en andra gör det. Det här med varsitt rum är toppen. Jag läser för Wille och han har nu större tålamod och intresse för att lyssna. Jag njuter av att få egen tid, bara jag och han, även för en kort stund i vardagen. Det är spännande att prata om boken efteråt, att få höra hans tankar och känslor. Just nu är stora favoriten “Handbok för superhjältar” som han fått i födelsedagspresent av sina gudföräldrar. Jag har bett barnens faster köpa med del 2-4 när hon kommer. Det ser vi fram emot! 

Nu ska jag ta tag i listan. För morgondagens lista ska försöka sätta tider då det ska göras. Det kanske hindrar mig från att låta tiden bara rinna iväg.

Adios, så länge. 

Så bor vi

People are usually the happiest at home

William Shakespeare

För den nyfikna kommer här bilder på lägenheten.

Allt som vi kan tänkas önska finns här i närheten.

Tre sovrum, två badrum, vardagsrum, kök och balkong. 

Allt och lite till, ett utrymme för både dans och sång. 

Trots gångavstånd till havet har vi även tillgång till pool.

Vår boning är för oss perfekt, varken för liten eller för stor.

Ett spännande liv på solkusten med de bästa som finns. 

I detta hem ska vi skapa ögonblick som vi föralltid minns. 

Innan jag glömmer ingår även ett garage som jag undviker. 

Ni får förstå, där finns många pelare som säkert lätt viker. 

Som bekant för många, har jag redan signerat vår plåtlåda.

Inträde dit är något vi alltid bör mig avråda.

Välkomna in och känn er som hemma.

Genom ytterdörren kommer man in till matgrupp följt av vardagsrum.

Från vardagsrummet ut på balkongen.

Vänster om dörren står vårt kök.

Korridor till rummen.

Willes rum första dörren till höger. Hans fönster leder till balkongen.

Första dörren till vänster, barnens badrum.

Andra dörren till höger, vårt sovrum.

I vårt sovrum finns det andra badrummet.

Sist, Albas rum. Det råkar vara det större av barnrummen. Det har dock inte diskuterats. Det bara blev så när de själva valde.

Just nu väntar vi på Ikealeverans på lördag. Då har vi väntat ungefär två veckor. Det är så trist att vänta när jag har en plan för att skapa kreativa platser i barnens rum. Nåja, efter-bilder kommer!

Adios, så länge.

Weekend fever

No great genius has ever existed without some touch of maddness – Aristotle

Först och främst, det hemska ovädret i sydöstra Spanien har inte nått oss, än? Visserligen har temperaturen sjunkit någon enstaka grad, små skurar fallit och fler moln i sikte än tidigare, men överlag härligt väder. Det är verkligen inget jag klagar över. Jag tycker att det är otroligt sorgligt för alla som är drabbade och påverkade av ovädret.

Helgen som gick, det var vår första tillsammans i vårt hem sen vi flyttade hit. Jag får medge att jag såg fram emot det, kanske med någon picknick på stranden eller en utflykt. Jag kände en gnutta rastlöshet. Men varken Filip eller jag har varit krya nog. Jag var dock redan på bättringsvägen. Utöver soffläge framför serier försökte vi ta oss till en tillställning som hölls vid boulevarden här i San Pedro. Det var food trucks, livemusik och en “kids area” med studsmattor och hoppborg. Barnen hann hoppa i 10 minuter innan vi insåg att vi tagit oss vatten över huvudet. Vi var alldeles för trötta för att ens orka gå omkring där. Väl hemma igen myste vi och idag tror jag alla är mer friska än sjuka.

När Alba väljer partykläder så rockar hon detta. Här flörtar hon med Filip. Ha! Pappa lindad runt lillfringret tror jag det heter. Jag hör vad ni tänker, inte konstigt att hon får miljoner gosedjur.

Wille hade en idé, sa han. Jag skulle bara filma busken, sa han. Och vänta..

Folk gick runt i sommarkläder. Jag hade såklart stickad tröja och jeans på mig, som man bör när solen inte är framme!?

På söndagen passade vi på att hämta tre(!) stora flyttlådor som våra vänner M och J förvarat åt oss. Alltså, vi bara hejdlöst sprider runt våra grejer och vänner bara är för snälla och står ut med skräpet i deras hem. Vilka goda vänner, men nu får vi ändå sluta upp med det.

När Wille satte sig i lådan för att läsa boken tänkte jag först, jisses så gulligt. Sen var det som om ett bildspel av gamla bilder och minnen som spelades upp framför mig. Det finns mängder med bilder på mig som barn när jag sitter i tvättkorgar, lådor, resväskor, ja, allt jag hittade förmodligen. Vad är grejen? Gör alla barn så? En särskild sak minns jag, hemma hos farmor och farfar i London. Jag satt alltid i deras orangea tvättkorg. Tills den gick sönder. Där satt jag medan farmor hängde tvätt och berättade sagor. Hon var världsbäst på det, på sagor alltså. Att hänga tvätt kanske inte är en konst även om jag gärna skulle motta stående ovationer vid veckans slut efter hårt och flitigt arbete. Jag tycker vi inför en sån grej. En ceremoni på söndagar, hurra för tvätthängarpersonen och rena kläder!

Äntligen fick även Willebus alla sina gosedjur på plats. Här har han bäddat ner alla sina björnar. Närmast honom är Paddington (från faster Ingrid Marie) varför Paddington saknar sin kappa är oklart. Sen (egentligen en hund och inte en björn, men jag är ju inte den som är den som krossar drömmar) fortfarande namnlösa gosedjur som Ingrid Marie och Stefan gav Wille när han föddes. Näst på tur är en björn Wille fick när vi åkte ambulans för att han fick andningssvårigheter orsakat av krupp. Sist men inte minst Johnny Boy, nallen han fick av sin mormor och morfar när han föddes. Johnny Boy har nog besökt fler länder, hotell och platser på sex år än vad jag gjorde under mina första 20 år i livet. Dessutom fler flyg- och båtturer. Han borde haft en sådär polisriggad hemlig kamera i näsan för att kunna spela upp allt han “sett” genom åren. Nä, det är lite creepy, kanske.

Vi kör marathon på denna serien. Den är såklart på spanska och jag är som besatt! Tänker på den hela dagarna och försöker räkna ut deras kommande steg innan dessa avslöjas i rutan. En natt försökte jag väcka Filip för att dela en av mina teorier. Det var inte jätteuppskattat om någon nu undrar. Om ni frågar mig snuddade jag vid genialitet. Hursomhelst vår favorit är Nairobi, hon är cool. Om ni undrar, ja, om jag blev tagen som gissla någon gång så är jag ganska säker på att jag skulle lägga mig ner och självdö på plats. Jag är nog så långt ifrån heroisk som man kan komma. När jag får panik blir jag helt lugn. Alltså superlugn. Fast på sämsta sättet, helt handlingsförlamad. Nåja, vi får hoppas att jag inte hamnar i en panik-självdö-situation. Fast då kan iallafall säga “Silencio, por favor, ahora!” vilket då betyder “tysta, tack, nu.” Nä, jag kommer ju kunna rädda liv med den meningen.

Att-göra-listan är lång idag. Jag måste sätta mig och göra en lista med kategorier, fack, färger och i vilken ordning det ska utföras. Annars är ju listan ett slöseri med tid. Men om den är perfekt in i minsta detalj. Ja, då kan jag lyckas med allt och komma undan.

Det spårar, jag vet. Jag kanske inte planerar ett rån, men perfekt genomförda house wife duties, men det är väl inte så bara. Nu ska jag gå och se till att ha något att vara stolt över under söndagens ceremoni. (Ni vet, den som vi tillsammans införde redan tidigare i inlägget som hyllning för utförda hushållsarbeten?)

Adios, så länge.

Onsdag, torsdag, fredag

Rain is just confetti from the sky

Unknown

“Oj, är det regnljud?”, frågade jag Filip som hade klivit upp strax före klockan åtta på en lördagsmorgon. Det lät som att jag glömt bort hur de smattrande dropparna låter. Jag vill skylla på att både Filip och jag missade att stänga av mobillarmen igår kväll. Jag hade räknat med lite mer sömn efter några nätter hostande. Inatt var bättre, idag känns förkylningen annorlunda. Nu vänder det. Däremot blev stackars Filip sjuk igår. Hans sjukdomsförlopp är dock helt bananas. Han blev bättre på sju timmar än vad jag blev på sju dagar. Det måste vara ytterligare en superkraft som han har. Idag mår han redan bättre. Dessutom gnäller han aldrig när han är sjuk. Jag beter mig som om jag förlorat en kroppsdel under någon galen, traumatisk olycka och att självaste universum är ute efter mig. Jag gnäller väl kanske för Filips del också. Vi håller tummar och tår för att barnen slipper undan.

Onsdag: Efter hämtning gick barnen och jag för att kopiera hemnycklar. Vi har klarat oss med bara en uppsättning hittills. Nu får även våra besökare egna.

Vi gick förbi världens sötaste bokhandel. Vi gick dock inte in, det kändes farligt att släppa in kidsen med böcker staplade så högt hela vägen in. Eller? Det kanske är så att när man kryper under stegen där får man kliva in i världen på sin favoritbok. Vi kanske borde provat. Det kanske faktiskt var en once-in-a-life-time-grej. Nästa gång vi går förbi kanske det bara är en helt vanlig vägg där. Kanske. Wille sa att där inne skulle han vilja bo. Det vill jag också!

Jag försökte göra någon märklig form av tapas på familjens favoriträtter.

– Patatas bravas

– chorizo i rödvin

– potatisbullar & stekt bacon

-miniburgare, sallad, lök, ost, gurka & tomat

– oliver- ost & vindruvor

Toradag: Förkylningen kändes sämre, igen. När jag hämtade på skolan visade barnen upp varsin godispåse. Jag frågade dom vad detta är för skola som ger bort godis. Det var barn som fyllde år i deras klass. Så gulligt ändå, Albas klass hade till och med ätit tårta.

Jag var för hängig för att handla och laga mat. Och jag har så länge jag kan minnas velat äta mat ur såna här lådor. Så som man ser på film och serier. Jag har till och med försökt göra egna lådor hemma. Gott var det också!

Fredag: Alba fick sin fredagsfrisyr och efter lämning frågade min nya vän T (som jag skrivit om tidigare) om jag ville ta en kaffe. Det känns som om hon förstått att det är bättre fråga mig spontant istället. Då hinner jag inte tänka över och älta saker innan. Vi hade så trevligt, pratade om livet. Vi både skrattade och grät en skvätt av glädjetårar när vi pratade om bröllop, barndomsminnen och våra egna barn. Kvällen spenderades i soffan för att försöka vila ikapp oss.

Nu har även barnen vaknat och som små fågelbebisar gapar de efter frukost.

Adios, så länge.