Run like the wind

Wey, for Liverpool! We got our burgers and I’m a little hungry when writing this post so I’m struggling to be completely honest in my grading. I would say 3/5 buns. It was okay, nor more of less. But the beef as perfectly cooked.

Today I woke up and did not feel like the mom of the year. Far from it. I had forgotten to hang upp the new washed clothes yesterday. And because the kids only have one set of winter uniform (their sizes are finished at the school uniform shop) they didn’t have dry clothes for today. But I managed to dry the pieces with my hair dryer. We had to run like the wind to school and the kids made it just in time. Alba even had a second to turn around and give me a big kiss. Wow, I love being a mother even when I should be kicked for mistakes like these.

After the drop off it was time for fitness and our instructor is gorgeous, warm and also a little crazy. She is awesome. I seriously propably first time ever being so close of walking out of the class because it was so tough. I felt like a fricking viking when we were done.

After I continued my day of running to wait for the new tv which should have arrived last week. I could not help but notice it was only ONE man delivering it. I get it, the 65 inch tv isn’t that heavy. But hello? In and out of car and elevators? Just being able to softly place it on the floor? I’ll say, he did it with a ballerinas grace with… well how do I say this, a big belly full of love. In Sweden they propably have rules for how to lift the box, how long etc. You gotta love Spain.

Warning to sensitive readers: note to self and to all females out there who would like to keep a stable mental health. Do not continue an attempt of becoming nicotine free if you get your period within 7 days from starting. It may kill you and most propably faster than smoking will. Just give in. Puff away. Once a delusional person (me) insisted that people are not born with character, they build it. What a load of stupidity. I’ve smoked 3 cigarettes since Wednesday 6th of November. But I almost need to tie myself to the sofa to keep myself from lightning up two of those bad boys at the same time. Because I’m sure one of those poisoning sticks will not calm this. Okay, pushing through. Staying strong. One hour at the time. Wish me luck, I desperately need it.

Adios, for now.

Fingers crossed for bugers

Hey, before wondering if this could be the wrong site, please read a few sentences.

So, I changed the theme and appearance of the blog (how silly would it be if I wrote diary instead, the word blog just sounds so… something I just don’t want to call it). Changes were made a little because I was never really happy with the first version and I thought it would be nice to apply the new at the same time as I’m announcing that I will start writing in English instead. I’m hoping this is the right choice. When I think about it, the diary is mainly written for myself, family and friends. When counting on which languages are spoken and understood among them, the majority is English. Also, this language comes to my mind more often and my selection of words seem endless. I’ve somehow always felt that I might like myself a little better when I think and speak in English. How strange is that? As if a part of my personality would change. Perhaps not in that way, just the way of viewing life, maybe a little more positively. If you figure it all out before I do, feel free to point it out to me.

Moving on, my day was better than yesterday. We had little V visiting and all three kids played well together. If I were to complain on a little tiny thing, (I’m sure some already know), it would be the sound level. At one point I went into our bedroom and cried a few tears. Very fast and very ridiculous, I know I’m like a broken record repeating this. I’ll try to stop, okay. Also it might seem so much more dramatic than it was. That’s simply one of my tools for how to handle it all. The most important is that the mini humans had fun. At first they were so bubbly, almost bouncing between the walls trying to out shout each other. It was clear it was out of excitement and expectations, soon they smoothly settled into the roles of being friends outside of school. I’m so happy that Wille and Alba have made new friends and seeing them interact even though they might not always understand the language. That’s both brave and inspiring.

Right now it’s half time in the Liverpool-game. Okay, I admit I’ve been writing during the whole game. However I’m very interested in it. Someone here has promised burgers from the place around the corner if Liverpool wins. I’ve wanted to try them ever since we moved into this flat. My husband knows the best way to make me happy is to keep me fed. The more I like it, the longer I smile. This is actually partly true.

I’m reloading for next week, I think I’ve got a solid schedule:
Monday: Drop off, fitness workout with the other mamas and book keeping. Oh, so boring.
Tuesday: Finish all work with company in Sweden and starting to brain dump future photography plans into written words. Private Spanish lesson with a friend. We will do it every Tuesday, pushing each other as long as we need to. I’m very excited. (1 & 1/2h)
Wednesday:
Morning Yoga, some kind of business/educational for an hour or two. The same amount of time for just doing nothing, or what ever I feel like. Adding this into it all is like a damage control for all those crazy emotions I have.
Thursday: Padel training with Filip (highlight of the week) and probably focusing on the weekly food menu + shopping for it and house chores.
Friday: Pilates and all of the things I’ve missed to add to this. Somehow there’s never enough time.

Of topic, can people please calm down with starting Christmas in November. What happened to the good old times when I used to be early one when starting the first of December? And no, it’s not because we live in the sun now, things are just clearly getting out of hands.

Well, Adios for now, let’s all hope we get some burgers tonight.

Alla pappornas dag

Some people believe in heroes, but they haven’t met our dad

Unknown

Idag firar vi farsdag på det svenska datumet. Barnen har tisslat och tasslat runt i dagar. De har på sina rum komponerat varsin låt som de skulle uppträda med. Wille spelade gitarr, en lugn melodi för att övergå i vad han sjunger “nu kööör vi Rock n` roll” (här börjar hans höfter svänga som om han var Elvis Presley), texterna har varierat från gång till gång. Men just rock-meningen och “vi ska vinna all fotboll” har varit med i samtliga versioner. Alba skulle spela en trudelutt på sin tamburin, men hon fick inte chansen. Istället har hon lärt sig att trumman inte håller att stå på. Vi gjorde i ordning en frukostbricka som skulle innehålla sånt Filip tycker om. Fralla med senap, ost och grönsaker. Kaffe och juice. Och ett litet ljus.

Alba var taggad till tusen och försökte få upp mig ur sängen redan vid 7.30. Det kan vara så att jag sa till henne att somna om för att det var mitt i natten. Då kontrade hon med att jag skulle klia henne på ryggen. Så som vi ibland gör när hon ska somna på kvällen. Fyrtiofem minuter senare fick hon väcka Wille och mysmorgonen kunde börja.

Vi upptäckte att vi saknar en “frukost-på-sängen-bricka”, så den stora pizzatallriken fick jobbet.

Wille stal showen.

Gitarren i papp har min syster Amanda själv pysslat ihop. Legogirattren som går att styra med en app på paddan byggde han tillsammans med henne. Och den lilla “riktiga” fick han av Manda dagen innan hon skulle resa hem. Jag älskar att min syster köpte flera instrument till barnen. För att uppmuntra deras stora intressen. Som om jag inte redan tänkt på det OCH som om jag inte redan upptäckt att genom att uppmuntra det måste jag även uthärda ljudet. Som när Wille säger att han vill ha en elgitarr och hon frågar mig varför han inte har fått en, “eh, hehe, eh vi bor ju inte i en villa. Vi har grannar….?” Om/när Amamda får barn ska jag också vara generös, så till den grad att jag köper instrument för en hel orkester.

Ett kort med ett litet rim från barnen. Rimmet skulle vara roligt och busigt. Varje gång jag läst upp det för dom så fnittras det.

“Till världens roligaste och bästa pappa.

Tanken var att ge dig en bajsbrun kappa. 

Nu bor vi dock i ett alldeles för varmt land. 

Med stil kan du nu snubbla runt i lite sand. *

Vi tror på dig och att du vinner varje boll. 

För vi vet att vår pappa har minsann koll. 

På din dag vi lovar att inte bråka en enda gång. 

Annars får du allt vårt godis och en egen sång. 

Tack för att just du är vår kära gamla gubbe.

För oss är du fortfarande en rätt cool snubbe.

Vi älskar dig mer än det på jorden finns glass.

Idag får du kärlek, bus och kramar i stora lass.”

*paketet innehöll shorts och t-shirt för att spela padel. Och första gången Filip spelade gled han omkring med sina skor på den lilla sanden som finns på banorna. Med nya skor rör han sig utan att snubbla. Och nu kan han dessutom ha snygga kläder.

Se så fint! Mycket bra val av barnen, tycker jag.

Nu ska jag förbereda här hemma, först för att Albas bästis V (danska tjejen från hennes klass) kommer över för att leka. Sen ska jag förbereda hemmagjorda potatisbullar. För det är en av pappans favoriträtter.

Glad alla pappornas dag till alla papppr där ute.

Adios, så länge.

En iskall storm

If the sea can calm itself, so can you

Unknown

Från utåt sett skulle detta varit en panglördag. Jo såklart, från alla mina egna mått också. Men så kändes det ändå inte för mig. Hur jag än försökte och önskade det. Och istället för att använda barnens limpistol för att göra mig en tratthatt för att bära i skamvrån skriver jag ett rätt otacksamt gnäll-inlägg. Jag måste säga att ju mer jag tänkte på att försöka ignorera känslostormen inombords desto större blev uselheten. Det var ingen “power-of-the-mind” här inte. Vi kör en handuppräckning på att såna där påståenden bara är nonsens. Herrejösses, jag bestämde mig så hårt jag bara kunde, flera gånger om och det fungerade inte alls. Jag lyckades inte vända på det. Låt oss ta hela eländet från början. Shall we? 


Före soluppgång vaknade jag och hade inte för mitt liv kunnat somna om. Jag låg stilla kvar och frös, finns det någon plats på planeten där någon kan garantera att jag aldrig kommer att frysa inomhus? Nä, men jag har ett så fint hem med mer än vad jag behöver (eh, ja, ironi även om det är sant!). En mjuk yta på 160 cm som hela familjen insisterar att brottas om nätterna i ända. Kärlek, kan man säga. Att faktiskt få vakna bredvid sina “egna” människor som man älskar mest i hela vida världen. Om det vore upp till mig, ja, då skulle jag fara upp i taket med ett djungelvrål av tacksamhet när dagen gryr. Tänk er också som om någon bara poppade champagne inuti bröstkorgen och guldglittrig kolsyra sprutade ut ur bägge öron av glädje. Varje morgon, varje dag i veckan önskar jag att jag verkligen kände precis så. Och egentligen, alltså egentligen-egentligen tror jag faktiskt att jag känner så. Det är bara okontrollerade och giftiga känslor som tar över hela alltet. Efter vad som kändes som en evighet vaknade resten av familjen i sängen och jag fick dessutom plötsligt plats för att ligga på rygg en liten stund. Bara en sån sak, då var jag uppriktigt lite tacksam även som surmulen. Dagen startade med:

Albas nya favoritgrej, det är när hon frågar “vad ska jag ha på mig?” – framför MIN garderob. Det ska bara vara mina klänningar, klackar och accessoarer. Bönan sover till och med i min tjocktröja. Det är ruskigt gulligt men jag trodde ändå det skulle dröja innan hon skulle försöka ta över mina kläder. När hon tar på sig mitt säger hon belåtet “jaaaaaag är prinsessa!”. Så där har jag aldrig känt i mina kläder!? Sen skulle jag uppskatta om hon bemästrade kunskapen att vika och hänga tillbaka allt. Speciellt då jag ägnat lå-å-ng tid på att sortera varje plagg i färgordning. Det tar tydligen 0.54 sekunder att riva ut allt.

Willes favoritsyssla är att spela Dragon Quest med sin pappa. Tänk att få kliva upp på morgonen och ägna sig åt det man tycker är roligast. Att ha en pappa som nästan tycker att det är ännu roligare än han själv. Jag älskar att se dom tillsammans men om någon nu frågar, det är nog många som undrar, så kräks jag av spelets bakgrundslåt som går om och om och om igen. Jag svär på att melodin spelas högre än vad den döva grannens teveljud låter. Ni vet den grannen som dessutom bor TVÅ våningar över. Okej, jag säger bara att det är högt. Det är allt.

Vi åt frukost på Mc Donalds som en liten “utflykt” innan vi skulle åka vidare och storhandla. Ibland kan en sån sak kännas som en bra idé. Det hela slutade med att vi åt, sedan skrek jag och barnen i bilen och Filip rattade den raka vägen hem igen.

Efter att vi (jag) tjurat hemma en stund tog vi (jag) oss i kragen. Vi hyrde padel-bana och vi fyra skulle träna som aldrig förr. Nog måtte någon av oss (jag, Wille eller Alba) bli duglig på det? Filip tycks ju alltid vara en stjärna i sånt som man ska jaga en boll. Enligt mig är han nog faktiskt lite bättre än själva proffsen. Det slutade med att jag frös. För Alba lekte med vatten, så hela hon blev blöt och kall (inte en del av vanliga padelreglerna, typ ni vet prinsessan gjorde det istället för att faktiskt spela). Jag lånade henne därför min fleecetröja. Inte bara det, Alba var jättearg på Filip. För att hon försökte fuska och fick därför inte längre vara med. I och med den konsekvensen så har hennes pappa krossat alla hennes drömmar (enligt min mamma-analys av Albas reaktion… ). Till allas vetskap, i Albas mest kokande tillstånd sa hon att hon och pappa ändå är lagkamrater, men hon är ändå “scchiiit arg”. Hur kan man vara lika bestämd, som besvärlig som söt och alldeles oemotståndlig? Alba är också riktigt söt 😉

Sen, ja, sen hände det oundvikliga. Vi behövde handla. Framförallt eftersom alla mataffärer är stängda på söndagar. Och Filip har bilen alla vardagar. Vi, i denna familjen, med handen på hjärtat, älskar INTE att handla. Det gick ändå bra. Förutom att jag frös och min son påstod att han minsann inte behövde ha med sig en tröja till affären. Så han fick såklart min. 

(Pga milda köldskador tog jag inga bilder i affären!)


Väl hemma kastade vi ihop hemmagjorda pizzor. Får man skriva så när man köpt både färdig deg och tomatsås på burk som smetades ut med en sked? Men, men, åh, sen lite rödvin till det. Nu tar vi kväll här. 

Jag visste sedan kl 5 imorse, jag kände vågorna storma över mitt inre hav. Jag var bortom allt men samtidigt mitt i. Allt har lugnat sig och bara små vågor sköljer upp, sanden vid vattenbrynet värmer. Det finns ingenstans jag hellre är. Det finns inget jag älskar mer. Nä, just nu står jag bara knappt ut med detta, att skämmas över hur jag bara drog stormen över min egna lilla ö. Imorgon är en ny dag. Imorgon vill jag vara en ny mamma och fru. Imorgon vill jag inte kunna frysa för då ska jag djungeltjuta så jag spricker av tacksamhet och glädje.

Kidsen har precis lagt sig på sina rum och Filip har redan hittat något att se på ikväll. Det kanske inte är så tokigt ändå. Livet ändå…


Adios, så länge. 

Let’s speak English

Some call it chaos, we call it family

Unknowm

Idag har Filip och jag spelat padel i två timmar. Först en timme lektion med vår tränare (som även tränar barnen), vi hyrde också en extra timme efteråt för att spela bara vi två. Det är riktigt, riktigt roligt. Så här sitter jag och orkar knappt röra på mig, fast egentligen borde jag städa. Jag tänkte köra ett ordentligt storstäd. Vi har nämligen haft finbesök i två veckor. Min pappa, farfar och syster Amanda. Jag vågade inte ens drömma om att få träffa alla samtidigt, tills Manda, på sitt egna lilla sätt övertalade bägge herrarna. Det har varit fint men om jag ska vara ärlig har insidan exploderat av känslor. För alla förväntningar, all förlorad tid, för kärlek, värme, besvikelse och att återbesöka ovärderliga minnen. Vi saknade verligen Joanna och inte minst farmor. Flera gånger sa min pappa “det där var din farmor upp i dagen, hon sitter här på min axel”, varpå jag svarade att han inte skulle säga så högt bland främlingar om han inte vill framstå som galen. Att påstå att man har sin bortgångna mamma sittande på axeln låter inte helt klokt men kan ändå vara bland det finaste jag hört.

Det har varit full rulle. Barnen hade lov i en vecka och fick dela Albas rum. Farfar bodde i Willes. Manda och pappa turades om att sova på madrass på golvet eller på soffan i vardagsrummet. Men, där det finns hjärterum finns det stjärterum, som man säger. Något som var himla kul med det hela var att barnen plockade upp engelska i raketfart. Att överhuvudtaget förstå brittisk engelska och försöka använda det själva, det får man ta hatten av för.

Jag var dålig på att ta bilder denna gången. Det bara inte blev så. Men här kommer några.

Man vill ju inte vara den som är den , men jag måste ju ändå säga att jag ser för *&#% ut. Men det är ändå min bild men min farfar. Vi tog denna efter att Ingrid Marie och Stefan skickade video på deras långskidsåkning. Särskilt kul när farfar valt sin festliga skjorta.

Glada gänget.

Kreativa och vackra syster.

Vi hängde vid poolen.

Och havet.

Haha, vi kunde se Amandas mjölkvita rumpa från mils avstånd.

Fredagen före lovet fick alla barn klä ut sig på skolan. Det var väldigt uppskattat.

Igår åkte de hem. Jag landar fortfarande i allt. Jag sitter och fnittrar för mig själv. Till ett otroligt dåligt skämt som farfar drog. Men vi skrattade så att vi grät. Det där minnet och känslan vill jag bära i hjärtat föralltid. Åh, låt mig aldrig glömma det.

Nä, nu måste jag försöka sätta fart.

Adios, så länge.

Håll i hatten, nu blir det mycket

Oj, vad har hänt sedan sist? Såg att det senaste inlägget handlade om den sorgsna låten. Det är helt lugnt på den fronten med bägge barnen. De har kompisar, de syskonbråkar och säger att de älskar skolan. Idag ville inte Wille att skoldagen skulle ta slut. Snacka om att sånt lättar på mammahjärtat (ja, det är väl ändå ett fånigt ord, men ändå. Jag vill ju inte vara den som är den, men det ska jag tydligen ändå ofta vara. Den som är den, alltså).

Äntligen märker vi att vi har fasta rutiner i vardagen. Jag skulle ändå påstå att vi är lite spontana ibland.

Mina “fasta” rutiner under en vardagsvecka ser ut ungefär såhär:

-Måndag: lämning kl 8:45, sedan fitnessträning kl 9.00 *

-Tisdag: Just nu inget märkvärdigt utom hemmaträning (och ni vet, amdra sysslor) . Från och med 5/11 kommer jag tillsammans med Tina (Willes bästis mamma) gå på privatlektioner i spanska i 1 1/2 timmar, varje vecka.

-Onsdag: lämning och kl 9.10 yoga*

-Torsdag, lämning och kl 10.00 padelträning med Filip. Det var dock första gången idag men vi vill garanterat fortsätta varje vecka. (I min värld en dröm att få “dejt-tid” med rolig sport.)

-Fredag: lämning och kl 9.10 pilates. Jag är löjligt förtjust i lektionen! Jag som trodde att pilates inte var min grej. Framförallt är jag överlycklig över att tränaren byter ut mina vikter när han tycker att jag har det för enkelt.

Ja, jag behöver köpa en yogamatta.

* Träningarna arrangeras på skolan för mammor. Vi brukar vara mellan 7-10 stycken. Dock är jag med en grupp på 16 mammor från skolan. Så himla roligt! Det pimplas en del kaffe tillsammans efter passen.

Planen är att jag ska fortsätta jobba som gravid- och bröllopsfotograf här. Men det är en del saker som behöver ordnas. Under tiden har jag andra små projekt för mig på dagarna.

Förra veckans höjdpunkt var när jag och Filip firade vårt förlovningsdatum. Det är väl kanske inte en sån sak man firar när man får en bröllopsdag. Men, som jag brukar säga. Det ska firas så mycket det går. En dag kan livet se annorlunda ut och jag tror inte man står där och tänker “fan vad mycket vi firade i onödan”. Så vi firade med att ta solnedgångsbilder och duka upp tapas hemma. Det här med bilder. Det är många som är obekväma med att bli fotade. Det är ändå många som vill ha fina bilder på sig själva. Tiden går så fort. Jag vill fira kärlek. Slänga på ved för att hålla den vid liv genom vått och torrt. Surprise, för mig är det viktigt med bilder för att återuppleva minnen. Sen är det kul för att barnen kommer förmodligen inte komma ihåg att vi såg såhär “unga” ut. (Tio guldstjärnor till min älskade make som gick med på dessa bilder.)

Bättre att hångla än att krångla, kan man väl tycka.

Vi spenderar timmar på stranden på helgerna. Det gäller att passa på innan havet blir för kallt.

Jag försökte åka inlines utan både bromsar och hjälm. Jag lovar dyrt och heligt att jag förstår att det var en korkad idé. Ja, jag lovar även att jag förmodligen inte kommer göra om det. Vilken tur att jag stötte på min vän T som fick hålla mig i handen emellanåt.

Filip och jag har spelat kort inpå småtimmarna på balkongen.

I tisdags landade världens bästa svägerska Ingrid Marie. Som vi har längtat efter henne. Det firade vi med middag på “vårt” sushi-ställe.

Följt av fyrverkerier för att kicka igång en veckas fiesta i San Pedro.

Igår åt jag och mitt finsällskap lunch. Tryffelpasta, (!) behöver jag säga mer?

Till middag hittade jag ett recept med tofu som jag så gärna ville laga. Men det här med att hitta i matbutiker utomlands är allt annat än enkelt. Tillslut frågade vi, då skriker en kvinna till andra anställda i butiken, fast dessa stod nästan i andra ändan. Tillslut skreks det “tofu!” från anställd till anställd som ett eko. Jag och Ingrid Marie vek oss nästan av skratt. Det var så vänligt och gulligt, ja och lite galet.

Det fanns ingen tofu och jag kunde inte med att fråga efter de andra ingredienserna som jag inte hittade. Jag fick hitta på eget och som tur var hade vi ett paket tofu hemma.

Efter middagen promenerade vi knappt 100m bort för fiestan. Det ryktades om att det var en jättestor tillställning men vi hade inte kunnat föreställa oss hur stort det var. Tält på rad och många karuseller vad uppbygda. (Precis intill oss och vi har inte ens härt oväsen.)

Igår skulle det vara “barnens dag” på tivoliområdet. Både lägre priser och lägre ljudvolym lovades. Kan tala om att ljudet var bort om allt. Jag kan knappt förstå att det kunde låta SÅ högt. Och att vi inte blev döva. Barnen fullkomligt älskade allt, såklart.

Nöjd tjej, hej!

Till Albas STORA glädje vann Filip i att kasta pil mot ballonger på en vägg. Wille lyckades vinna sin alldeles egna leksak genom att få göra mål mot en snurrande “målvakt”.

Just nu står denna bönan köket och styr dagens middag. Det luktar så gott! Snart kommer Filip hem från jobbet och jag får ägna mig åt ett av livets bästa saker: äta mat

Adios, så länge.

En låt om ensamhet

Parenthood is the scariest hood to go through.

Unknowm

Det här med att känna att man inte har vänner, att känna sig ensam, det är smärtsamt. Vi pratar mycket och ofta om vad det betyder att vara en bra kompis och vilka egenskaper vi uppskattar hos andra. Vi pratar om orättvisor och om beteenden vi inte tycker är snälla. Vi tillämpar det även på varandra hemma, att syskon också ska vara bra kompisar, till exempel för att få delta i den andras lek. I min värld kanske det hela inte alltid handlat om just vänner i sig, utan hur vi är som medmänniskor. Att vi tar hänsyn, respekterar, lyssnar och känner in. Att vi är trevliga och artiga. Att känna i magen vad som är rätt och fel, vänligt eller inte. Sunt förnuft helt enkelt. Jag börjar undra om jag uttryckt mig fel för att det verkar som att det är superjätteviktigt för barnen med just kompisar. Det kan självklart bero på att de är i en ålder där de vill ha vänner och förstår hur en sån relation kan fungera. De kan vara en trygghet när de börjar skolan, dessutom i ett främmande land med språk de inte förstår än. Och, ja, att “alla andra” har vänner. Vi pratar om det är så att människor är dumma när de gör dumma saker. Jag tror inte på att kalla andra barn dumma, jag säger det aldrig till mina egna barn, eller om andra barn. Däremot kan man göra fel och dumma saker. Det kan alla. Då ska man be om ursäkt och försöka lära sig från situationen. Jag kan ha råkat säga att ibland är människor inte snälla för de haft en dålig dag eller är ledsna, eller något annat tufft i livet. Jag tror även lite på att faktiskt försöka förstå att så kan det vara. Att vara ödmjuk inför att vi knappt får se en bråkdel av vad någon går igenom. Andras tråkiga beteenden ska såklart inte ske på bekostnad av någon annan. Men, den tanken bör väl kunna finnas samtidigt som man värnar om sig själv. Ett exempel på att barnen plockat upp det är när det kommer fram att någon knuffat Alba på skolan, flera gånger fastän hon säger sluta. Då säger Wille “åh, det kanske är för att personen inte kan språket så bra”. Varpå jag säger att om någon inte slutar knuffas så får man faktiskt knuffa bort personen. Det vill hon inte, för att vi stenhårt tutat i henne att man aldrig använder våld. Trots det vill jag att hon ska ha lite skinn på näsan och stå på sig. Ingen ska få köra över henne. Wille berättar då om killen som varit lite taskig från början av skolstart. Numera ignorerar Wille honom, för att han säger att han inte bryr sig om pojkens otrevlighet. Wille tror även att det fungerar för nu är pojken snällare. Då, ja, då tänder Alba till och säger bestämt att hon ska ge honom en omgång för ingen får vara elak mot hennes brorsa.

Så, ja, det jag ska komma till är när jag igår hämtade barnen från skolan sjöng Wille i vanlig ordning, vår lilla sångfågel. Jag håller honom i handen och snurrar runt honom i dans. Han älskar när vi gör så. Men när jag hör texten till hans låt brister jag nästan. Han säger att han har hittat på den själv, när han lekte ensam på skolan och inte hade några vänner.

Meningar från låten: “En två, tre, fyra, fem om du vill kan du få bli min vän. Jag, jag, jag har inga vänner. Jag vill komma in i gänget, men det går inte så bra. När vågorna kommer klarar jag mig själv men jag vill ha en vän, det skulle va så kul.”

Jag satte mig på huk och kände hur jag först nästan blev arg. Jag fick hindra mig från att säga att,” du HAR ju vänner! Vi leker med dom hela veckor.” Jag frågar försiktigt om han känner som han sjunger. Då är jag påväg att börja böla på gatan. Min älskade, fina och modiga son, jag vill aldrig att han ska känna sig ensam och utanför. Han svarar då glatt “nej, inte längre, nu har jag vänner!” Han tycker så mycket om sin låt och är stolt över att han kom på den när han kände sig ensam till en början. “Okej, vill du sjunga den igen?” frågade jag för att visa att det inte längre är ett bekymmer då, ensamhet. Att det nu bara blivit en låt. Han ville att jag skulle spela in den. Sagt och gjort. Han vill även att jag ska skicka den till alla vi känner, för att han tycker låten är bra. Men jag kan inte det just nu. För jag vill bara gråta när jag hör hans lilla röst yttra orden. När han sjungit igen skuttade han vidare till lilla kiosken medan jag alldeles förvirrad försökte analysera och förstå det hela.

Det är inte lätt, det här med barnuppfostran. Hela grejen med att fylla deras väskor med rätt verktyg för att ta sig fram i livet. Föräldraskap är faktiskt skitsvårt och när hjärtat expanderar ögonblicket när barnen kommer till världen så blir rummet för oro minst lika stort.

Men ingen fara på tapeten, efter besöket i kiosken började plötsligt prata bara engelska. Han vände och vred för att formulera meningar och skulle minsann inte prata svenska. Allt verkar okej, eller egentligen riktigt bra. De älskar skolan och verkar både trygga och lyckliga. Förutom den här låten. Jag vill faktiskt kräva en manual från livet, hur man uppfostrar barn. Hur man faktiskt gör rätt. Nåja, barnen är i skolan och jag behöver ta tag i dagen.

Adios, så länge.