En låt om ensamhet

Parenthood is the scariest hood to go through.

Unknowm

Det här med att känna att man inte har vänner, att känna sig ensam, det är smärtsamt. Vi pratar mycket och ofta om vad det betyder att vara en bra kompis och vilka egenskaper vi uppskattar hos andra. Vi pratar om orättvisor och om beteenden vi inte tycker är snälla. Vi tillämpar det även på varandra hemma, att syskon också ska vara bra kompisar, till exempel för att få delta i den andras lek. I min värld kanske det hela inte alltid handlat om just vänner i sig, utan hur vi är som medmänniskor. Att vi tar hänsyn, respekterar, lyssnar och känner in. Att vi är trevliga och artiga. Att känna i magen vad som är rätt och fel, vänligt eller inte. Sunt förnuft helt enkelt. Jag börjar undra om jag uttryckt mig fel för att det verkar som att det är superjätteviktigt för barnen med just kompisar. Det kan självklart bero på att de är i en ålder där de vill ha vänner och förstår hur en sån relation kan fungera. De kan vara en trygghet när de börjar skolan, dessutom i ett främmande land med språk de inte förstår än. Och, ja, att “alla andra” har vänner. Vi pratar om det är så att människor är dumma när de gör dumma saker. Jag tror inte på att kalla andra barn dumma, jag säger det aldrig till mina egna barn, eller om andra barn. Däremot kan man göra fel och dumma saker. Det kan alla. Då ska man be om ursäkt och försöka lära sig från situationen. Jag kan ha råkat säga att ibland är människor inte snälla för de haft en dålig dag eller är ledsna, eller något annat tufft i livet. Jag tror även lite på att faktiskt försöka förstå att så kan det vara. Att vara ödmjuk inför att vi knappt får se en bråkdel av vad någon går igenom. Andras tråkiga beteenden ska såklart inte ske på bekostnad av någon annan. Men, den tanken bör väl kunna finnas samtidigt som man värnar om sig själv. Ett exempel på att barnen plockat upp det är när det kommer fram att någon knuffat Alba på skolan, flera gånger fastän hon säger sluta. Då säger Wille “åh, det kanske är för att personen inte kan språket så bra”. Varpå jag säger att om någon inte slutar knuffas så får man faktiskt knuffa bort personen. Det vill hon inte, för att vi stenhårt tutat i henne att man aldrig använder våld. Trots det vill jag att hon ska ha lite skinn på näsan och stå på sig. Ingen ska få köra över henne. Wille berättar då om killen som varit lite taskig från början av skolstart. Numera ignorerar Wille honom, för att han säger att han inte bryr sig om pojkens otrevlighet. Wille tror även att det fungerar för nu är pojken snällare. Då, ja, då tänder Alba till och säger bestämt att hon ska ge honom en omgång för ingen får vara elak mot hennes brorsa.

Så, ja, det jag ska komma till är när jag igår hämtade barnen från skolan sjöng Wille i vanlig ordning, vår lilla sångfågel. Jag håller honom i handen och snurrar runt honom i dans. Han älskar när vi gör så. Men när jag hör texten till hans låt brister jag nästan. Han säger att han har hittat på den själv, när han lekte ensam på skolan och inte hade några vänner.

Meningar från låten: “En två, tre, fyra, fem om du vill kan du få bli min vän. Jag, jag, jag har inga vänner. Jag vill komma in i gänget, men det går inte så bra. När vågorna kommer klarar jag mig själv men jag vill ha en vän, det skulle va så kul.”

Jag satte mig på huk och kände hur jag först nästan blev arg. Jag fick hindra mig från att säga att,” du HAR ju vänner! Vi leker med dom hela veckor.” Jag frågar försiktigt om han känner som han sjunger. Då är jag påväg att börja böla på gatan. Min älskade, fina och modiga son, jag vill aldrig att han ska känna sig ensam och utanför. Han svarar då glatt “nej, inte längre, nu har jag vänner!” Han tycker så mycket om sin låt och är stolt över att han kom på den när han kände sig ensam till en början. “Okej, vill du sjunga den igen?” frågade jag för att visa att det inte längre är ett bekymmer då, ensamhet. Att det nu bara blivit en låt. Han ville att jag skulle spela in den. Sagt och gjort. Han vill även att jag ska skicka den till alla vi känner, för att han tycker låten är bra. Men jag kan inte det just nu. För jag vill bara gråta när jag hör hans lilla röst yttra orden. När han sjungit igen skuttade han vidare till lilla kiosken medan jag alldeles förvirrad försökte analysera och förstå det hela.

Det är inte lätt, det här med barnuppfostran. Hela grejen med att fylla deras väskor med rätt verktyg för att ta sig fram i livet. Föräldraskap är faktiskt skitsvårt och när hjärtat expanderar ögonblicket när barnen kommer till världen så blir rummet för oro minst lika stort.

Men ingen fara på tapeten, efter besöket i kiosken började plötsligt prata bara engelska. Han vände och vred för att formulera meningar och skulle minsann inte prata svenska. Allt verkar okej, eller egentligen riktigt bra. De älskar skolan och verkar både trygga och lyckliga. Förutom den här låten. Jag vill faktiskt kräva en manual från livet, hur man uppfostrar barn. Hur man faktiskt gör rätt. Nåja, barnen är i skolan och jag behöver ta tag i dagen.

Adios, så länge.

Published by sandramro

From Sweden - Malta - Sweden - Spain. Final destination for a long time is hopefully Spain. Följ vårt äventyr med flytt och vardagsliv i Marbella, Spanien.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: