Elak eller snäll, rätt eller fel.

When life is sweet, say thank you and celebrate. When life is bitter, say thank you and grow

Unknowm

Förra veckan berättade Alba att en och samma flicka varit taskig mot henne, även sparkat henne. Det var riktigt tufft att höra och att försöka trösta med hur vi möter och löser sånt. Min farmor (mycket snack om henne det senaste, jag saknar henne mer än någonsin) hon sa till mig att jag alltid skulle slå tillbaka, bara en gång men tillräckligt hårt för att aldrig bli slagen igen. Det gjorde jag också några gånger, jag måste ändå säga att jag varken medvetet provocerat eller börjat bråk. Jag hade en klok klassföreståndare (en superlång stammande finsk herre) som fick mig att tänka om helt. Jag blev dock utslängd från den skolan inom veckor från start, trots att jag bara försvarade mig. Jag försökte hålla mig undan tjejerna, men de gav sig inte. Att det är fel att slänga ut mig går ju att diskutera, samtidigt var det enklare än att kasta ut tre andra tjejer. Jag vill lära mina barn att våld inte är ett alternativ. Att lösa konflikter genom att kommunicera eller gå därifrån om möjligt. Jag förklarar att det gör vi, vi säger sluta och försöker gå. Att våga berätta för en vuxen i närheten. Men, det fortsatte nästa dag. Då sa jag att om någon slåss (till bägge barnen) får man putta bort den personen om man måste. Flickan har dock slutat efter att jag pratat med Albas fröken.

Idag när jag hämtade Wille undvek han att se på mig och jag visste att nu måste det varit riktigt jobbigt. När våra ögon möttes brast han. För det första låg det ingen lapp i Willes väska om superhjältar. Så jag antog dumt nog att det inte gällde hans klass. Men det var för hans också och han var den enda som inte hade med sig något (läraren sa att han såg ut att inte bry sig. Men det gjorde han, att han dolde det får det att knyta sig i magen) . Lärarinnan ville prata med mig om en annan incident. Alla “hjältar” skulle skaka hand med varandra och introducera sig själva. Men när det var Willes tur sprang alla pojkar iväg utom en. När denna pojken skakat hand boxar han Wille i magen och slår honom med sin hårda hjältemask i huvudet. Han brottar sedan ner Wille och då knuffar Wille hårt bort honom. Min älskade pojke, han hade så dåligt samvete över en knuff för att komma loss. Hjärtat på rätt plats, tänker jag. Rent spontant ville jag be honom våga stå på sig (som jag sa till Alba), slå tillbaka, man måste tuffa till sig, men det sa jag inte. Jag försökte med allt jag hade att vara “vuxen” och hantera situationen på ett betryggande sätt. Mobbing, om vi nu ska kalla det så (så illa är det ju inte!) , kommer finnas i olika sammanhang hela livet. Man behöver ha lite skinn på näsan, med sunt förnuft. Så är det ändå. Det optimala är väl en balans, att förstå vad som lämpar sig bäst beroende på situation. Det kanske också är fel. Men jag vet faktiskt inte vad som är rätt och det är nog väldigt individuellt från barn till barn vad som är det som hjälper mer än stjälper. Lärarinnan berättade också att efter händelsen tog hon fram sin mobil för att använda google translate för att prata med Wille. Han hade blivit så glad att han ritade en liten teckning med ett hjärta på som han gick fram och gav henne. Det värmde mitt hjärta. När man inte kan språket kunde han ändå visa tacksamhet i en handling. Hon sa även att om Wille önskar får han ha med sig hjältekläder imorgon. Låt oss gå visare lite.

Alba hade haft en bra dag. Hon hade gjort Peter Pan av en potatis.

Eftersom jag ändå ville upp till centrumet igen passade vi på att äta glass på ett café. Vi pratade om vikten att vara en god vän, att ibland gör människor elaka saker, det är inte rätt, men det betyder inte att de är elaka egentligen, kanske. Vissa kanske är det, så som tjuvar och banditer. Sånt förstår de.

Mitt paket hade inte kommit, troligtvis mañana. Imorgon alltså, efter klockan 17. Vi letade förgäves efter utklädningskläder till Wille för imorgon. Vi hann inte leta mer, för jag behövde ta emot en leverans av matvaror mellan 17-19. Jag förklarar för en dunderdeppig grabb att då tar man vad man har hemma, man måste bara vara klurig, smart och kreativ. Kanske så som superhjältar är. Matleveransen lyckades inte heller hitta hem till oss (som klädleveransen i förra inlägget). Rätt märkligt ändå kan man ju tycka. Google maps, någon(!)?

Hursomhelst, Wille gjorde en “laserpistol” (jobbigt för de som googlar hemmagjord laserpistol och får träff på denna dagbok, haha) gjord av toalettrulle (för handleden, såklart) med tejp runtom. Vi klippte en ninjamask från en av Filips svarta strumpor och valde lämpliga ninjakläder från det han har i sin garderob. Han ska vara den supersnabbaste superninjan med superlaser. Det börjar ju nu inser jag, vi har passerat den där tröskeln där jag inte längre kan skydda dom från allt. Att kunna avleda, beskydda med glitter och trolldom. Uttrycket “livets hårda skola” har jag aldrig gillat, det passar ändå lite nu.

Efter middag och bad i poolen spelade vi tv-spel tillsammans.

Ikväll var Alba bestämd om att jag skulle läsa för henne denna gången. Hon valde Hans och Greta ur Bröderna Grimms sagor. En av de böcker som jag var bestämd om att ta med oss hit. Tacka fan för att de är barnvänligt skrivna i denna version och inte så brutala som de verkar vara i original.

Jag sitter på balkongen och tänker. Tankarna rusar, imorgon är en ny dag. Nya möjligheter. Ny energi. Dags att krypa upp framför en serie. Ibland som förälder är deras vilja vår lag. Ibland vill man bara skona dem från allt. Ibland vill man bara gå tillbaka i tiden när man bara behövde dra fram en mjölkfylld tutte för att göra dem fullkomligt lugna, trygga och lyckliga. Jag är också rädd för att erkänna något. Jag tycker faktiskt att jag är stark, det låter ju så dumt att säga det själv. Och kanske helt fel, vad vet jag. Visserligen bräcklig som en porslinsvas, en styrka i sig att vara svag också, enligt mig. Men jag tror ändå på lite tough love. För att de vet om att de är villkorslöst älskade men att jag samtidigt kan vara lite, lite hård. Men här sitter jag, mjuk som en överkokt potatis. Jag trodde aldrig jag skulle vara den mamman som var den som behövde dubbelkolla läget med fröken varje gång. Det där, ni vet, om man lägger en potatis och ett ägg i kokande vatten, med tiden blir potatisen mjuk och ägget hårt. Jag trodde att jag inte skulle påverkas av yttre omständigheter. Jag trodde redan livet gjort mig hårdkokt. Ja, det är väl bara så kakan smular just nu (finns det ens ett liknande uttryck på svenska? ). Dags för sängen tror jag.

Buenas noches!

Published by sandramro

From Sweden - Malta - Sweden - Spain. Final destination for a long time is hopefully Spain. Följ vårt äventyr med flytt och vardagsliv i Marbella, Spanien.

One thought on “Elak eller snäll, rätt eller fel.

  1. tja, ¨

    hur går det för kidsen med engelskan å skolan?

    var ett tag sen, hoppas ni har det bra.
    hälsningar
    Don Corleone

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: