Weekend fever

No great genius has ever existed without some touch of maddness – Aristotle

Först och främst, det hemska ovädret i sydöstra Spanien har inte nått oss, än? Visserligen har temperaturen sjunkit någon enstaka grad, små skurar fallit och fler moln i sikte än tidigare, men överlag härligt väder. Det är verkligen inget jag klagar över. Jag tycker att det är otroligt sorgligt för alla som är drabbade och påverkade av ovädret.

Helgen som gick, det var vår första tillsammans i vårt hem sen vi flyttade hit. Jag får medge att jag såg fram emot det, kanske med någon picknick på stranden eller en utflykt. Jag kände en gnutta rastlöshet. Men varken Filip eller jag har varit krya nog. Jag var dock redan på bättringsvägen. Utöver soffläge framför serier försökte vi ta oss till en tillställning som hölls vid boulevarden här i San Pedro. Det var food trucks, livemusik och en “kids area” med studsmattor och hoppborg. Barnen hann hoppa i 10 minuter innan vi insåg att vi tagit oss vatten över huvudet. Vi var alldeles för trötta för att ens orka gå omkring där. Väl hemma igen myste vi och idag tror jag alla är mer friska än sjuka.

När Alba väljer partykläder så rockar hon detta. Här flörtar hon med Filip. Ha! Pappa lindad runt lillfringret tror jag det heter. Jag hör vad ni tänker, inte konstigt att hon får miljoner gosedjur.

Wille hade en idé, sa han. Jag skulle bara filma busken, sa han. Och vänta..

Folk gick runt i sommarkläder. Jag hade såklart stickad tröja och jeans på mig, som man bör när solen inte är framme!?

På söndagen passade vi på att hämta tre(!) stora flyttlådor som våra vänner M och J förvarat åt oss. Alltså, vi bara hejdlöst sprider runt våra grejer och vänner bara är för snälla och står ut med skräpet i deras hem. Vilka goda vänner, men nu får vi ändå sluta upp med det.

När Wille satte sig i lådan för att läsa boken tänkte jag först, jisses så gulligt. Sen var det som om ett bildspel av gamla bilder och minnen som spelades upp framför mig. Det finns mängder med bilder på mig som barn när jag sitter i tvättkorgar, lådor, resväskor, ja, allt jag hittade förmodligen. Vad är grejen? Gör alla barn så? En särskild sak minns jag, hemma hos farmor och farfar i London. Jag satt alltid i deras orangea tvättkorg. Tills den gick sönder. Där satt jag medan farmor hängde tvätt och berättade sagor. Hon var världsbäst på det, på sagor alltså. Att hänga tvätt kanske inte är en konst även om jag gärna skulle motta stående ovationer vid veckans slut efter hårt och flitigt arbete. Jag tycker vi inför en sån grej. En ceremoni på söndagar, hurra för tvätthängarpersonen och rena kläder!

Äntligen fick även Willebus alla sina gosedjur på plats. Här har han bäddat ner alla sina björnar. Närmast honom är Paddington (från faster Ingrid Marie) varför Paddington saknar sin kappa är oklart. Sen (egentligen en hund och inte en björn, men jag är ju inte den som är den som krossar drömmar) fortfarande namnlösa gosedjur som Ingrid Marie och Stefan gav Wille när han föddes. Näst på tur är en björn Wille fick när vi åkte ambulans för att han fick andningssvårigheter orsakat av krupp. Sist men inte minst Johnny Boy, nallen han fick av sin mormor och morfar när han föddes. Johnny Boy har nog besökt fler länder, hotell och platser på sex år än vad jag gjorde under mina första 20 år i livet. Dessutom fler flyg- och båtturer. Han borde haft en sådär polisriggad hemlig kamera i näsan för att kunna spela upp allt han “sett” genom åren. Nä, det är lite creepy, kanske.

Vi kör marathon på denna serien. Den är såklart på spanska och jag är som besatt! Tänker på den hela dagarna och försöker räkna ut deras kommande steg innan dessa avslöjas i rutan. En natt försökte jag väcka Filip för att dela en av mina teorier. Det var inte jätteuppskattat om någon nu undrar. Om ni frågar mig snuddade jag vid genialitet. Hursomhelst vår favorit är Nairobi, hon är cool. Om ni undrar, ja, om jag blev tagen som gissla någon gång så är jag ganska säker på att jag skulle lägga mig ner och självdö på plats. Jag är nog så långt ifrån heroisk som man kan komma. När jag får panik blir jag helt lugn. Alltså superlugn. Fast på sämsta sättet, helt handlingsförlamad. Nåja, vi får hoppas att jag inte hamnar i en panik-självdö-situation. Fast då kan iallafall säga “Silencio, por favor, ahora!” vilket då betyder “tysta, tack, nu.” Nä, jag kommer ju kunna rädda liv med den meningen.

Att-göra-listan är lång idag. Jag måste sätta mig och göra en lista med kategorier, fack, färger och i vilken ordning det ska utföras. Annars är ju listan ett slöseri med tid. Men om den är perfekt in i minsta detalj. Ja, då kan jag lyckas med allt och komma undan.

Det spårar, jag vet. Jag kanske inte planerar ett rån, men perfekt genomförda house wife duties, men det är väl inte så bara. Nu ska jag gå och se till att ha något att vara stolt över under söndagens ceremoni. (Ni vet, den som vi tillsammans införde redan tidigare i inlägget som hyllning för utförda hushållsarbeten?)

Adios, så länge.

Published by sandramro

From Sweden - Malta - Sweden - Spain. Final destination for a long time is hopefully Spain. Följ vårt äventyr med flytt och vardagsliv i Marbella, Spanien.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: