Oh, Johhny

No matter how you are feeling a dog will always loves you

Ja, då är jag i Stockholm igen.

Jag var i god tid på flygplatsen eftersom jag skulle få med mig två tomma resväskor, en kabinväska och en stor tom kartong för en skärm. Den ska med för att jag ska försöka få med min datorskärm, speciell för fotoredigering som står och skrotar hemma hos veronica och Marcus. Att hitta en låda i rätt storlek är inte helt lätt och jag har missat att skaffa en i Sverige inför denna helgen. Jag blev ifrågasatt på flygplatsen flera gånger om varför allt var tomt. Jag försökte förklara och de log mot mig. Jag vet inte om de förstod men tre kvinnor i personalen diskuterade sinsemellan och skickade mig till specialbegaget. Kvinnan såg till att jag fick den skickad kostnadsfritt eftersom jag inte hade någon vikt med mig. I väntan satt och försökte få tiden att gå, så som man gör. Det enda jag tänkte på var att jag ville hem. Att jag inte skulle stå där och möta barnen efter skoldagen när morgonen varit tuff.

Tiden gick framåt ändå och när jag skulle se på tavlan vilken gate jag skulle till bad jag om hjälp för att läsa. För av någon dum anledning tog jag på mig glasögonen jag inte ser något genom. Det var en tysk kvinna (med många födelsedagar bakom sig) som hjälpte mig. Hon hade sällskap av Johnny, hennes bedårande hund. Denna fyrbenta kärleksklump la sig på rygg hos mig och ville kela, han tittade storögt upp på mig varje gång jag slutade klia honom på magen. Sträckte upp sin blöta nos som snuddade vid min näsa. Till min förvåning satte sig kvinnan rakt ner på golvet bredvid Johnny, nästan framför skärmarna med information om gaten. Utan att ens tänka på saken gjorde jag det också. Det gick ju inte att bara gå ifrån denna spännande kvinna och Johnny. Hon hann berätta att hon har fem yorkies hemma, som inte går att flyga med (de är tydligen lika skälliga som Nelson) också om att hon ska från sitt hem i Spanien hälsa på sin mamma i München. Hon sa att hennes mamma förberett med ett äpple till henne när hon kommer fram, men tre olika sorters mat till hunden. Hon tyckte det var orimligt. När vi kommit så långt tänker jag att jag frågar om jag får ta en bild på Johnny. Hon säger att hon kan ta en bild på oss tillsammans som jag kan skicka till min mamma? Jag tackade artigt nej och tog en bild bara på Johnny och förklarade att jag ville visa det för min dotter. Hon skrattade, jag försökte också skratta. Sen gick vi åt varsitt håll. Vilket härligt och oväntat möte.

Flyget flöt på okej. Som flygrädd är det inte kul, allra helst vill jag ha Filips trygghet nära. Det räcker att han tittar åt mitt håll.

Väl på Arlanda föll det pladask. Jag fick springa mellan band för specialbagage och den vanliga. Det slutar med att min ena väska inte dyker upp. Skit också. Den ska komma imorgon men jag kan ha gråtit ännu en gång idag.

Nu sitter jag i taxin påväg till Vernoica och Markus. Jag vill nu bara krama dom och känna att denna dagen nått sitt slut. Det blev två gnälliga inlägg idag. Så kan det gå. Oj, nu är jag äntligen framme!

Adios, så länge.

Published by sandramro

From Sweden - Malta - Sweden - Spain. Final destination for a long time is hopefully Spain. Följ vårt äventyr med flytt och vardagsliv i Marbella, Spanien.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: