Efter regn kommer solsken

Oj, oj. Idag har varit allt annat än bra och än är det inte slut. Jag reser till Stockholm idag för att fota bröllop i tolv timmar på lördag. Ett mysigt brudpar och jag ser fram emot att jobba. (Allra mest att få träffa min gudson Edgar, hans storebror Dante och våra närmsta vänner ikväll.) Men, jag kan inte låta bli att känna att jag inte vill åka denna helgen. Första helgen efter skolstart och första helgen i vårt hem. När saker äntligen börjar ordna sig efter all stress och fixande. Efter denna morgonen vill jag inget hellre än att ta mina barn och bosätta oss på en strand, under bar himmel för att aldrig behöva göra något annat än att kramas. Kanske gråta lite.

Vi köpte bäddmadrass igår och nattsömnen blev någor bättre. Även om skillnaden på underlaget är enormt upplever vi den fortfarande som lite för hård. Jag tror vi vänjer oss. Jag vaknade ändå med den där smygande huvudvärken. Under natten var jag uppe flera gånger för att jag fick en ögoninflammation och sen kunde jag inte riktigt somna om. När barnen vaknade en kort stund senare satte sig Alba och åt frukost i lugn och ro med sin tiger som hon fick köpa igår. (Alltid, alltid gosedjur. Det kan låta som om hon bara fått hur många som helst senaste veckorna. Vilket hon ju har. Men barnen fick födelsedagspengar av nära och kära för att handla något roligt till deras nya rum. Gosedjur är inte bara kul utan meningen med livet verkar det som. Ganska gulligt ändå och leker med dom varje dag.

Wille låg kvar i sängen, jag gick in för att fråga om han sovit gott och som svar på det började en klagosång om att skolan är hemsk och kamraterna elaka. Någonstans här förstod även Alba att det var en till skoldag. Hon drog på med det tyngsta artelliet. Medan Wille tog sig samman för att hitta mod att gå blev det värre och värre för Alba.

Vi var nästan sena när vi kom fram till vår ingång till skolan. Där stod rektorn, som igår, hon log och visade med hela armen vilket håll vi skulle gå. Redan då plockar hon upp min oro, hon närmar sig mig och Wille när Albas bestämt vägrade gå igenom grinden. Jag försökte kort förklara att morgonen har varit lite tuff. Rektorn var så snäll och ledde oss fram för att prata med de andra i personalen.

Filip och jag splittade upp oss. Jag lämnade Wille hos hans fröken (som jag pinsamt nog inte minns namnet på) och lovade honom att berätta att andra barn hade ryckt leksaker av honom under gårdagen. Jag beskrev något åt det hållet men tryckte istället på att Wille har berättat att han var ledsen över att han inte hittade en ny kompis på första dagen. Denna fina kvinna ser på Wille och säger att idag kommer bli en riktigt bra dag. Hon säger att hon kommer se till att para ihop lite barn med honom under dagen för att se om det öppnar upp för gemensam lek.

Så stolt över min stora kille. Här började jag känna lite lättnad medan jag springer för att hitta Filip och Alba. Det var inte svårt, för jag hörde henne genom hela korridoren. Filip kom ut från klassrummet utan Alba. Där, jag tror där var kände jag gränsen pressas för mitt inre. Lärarinnan hade sträckt sig efter henne och tagit henne ur Filips famn. (Precis så som de gjort på förskolan de gånger detta hänt). Jag såg genom ett fönster hur hon ömt försökte trösta henne.

Vi står en stund och lyssnar utanför dörren, hulkande gråtet övergår till hjärtskärande skrik efter oss. Här, ja här går jag sönder och får använda hela min kraft för att inte slita upp dörren, plocka upp henne för att visla att jag är hennes beskyddande tigermamma. Att hon minsann aldrig ska behöva gå till skolan. Faktiskt aldrig någonsin behöva släppa min hand oavsett vad. Men så fungerar inte livet.

Filip och jag vill mest höra med någon i personalen vad som förväntas av oss i denna situation. Skulle vi stanna kvar eller kontakter skolan oss om vi behöver komma? Vi möter då rektorn på utsidan, och kanske var det hennes sätt att se mig som gjorde det. Eller en kombination av allt som just nu händer. Där stod jag och tårarna rann. För att jag vill trösta min dotter, för att allt annat känns toppen samtidigt som det sliter och känns tufft. En eloge till personalen måste jag säga! Även om de blåste upp mitt (ovanligt mycket) känsliga humör så är jag imponerad och tacksam. Vi fick komma in på ett rum, jag fick vatten och näsdukar (det låter värre än det vad det var, jag lovar.) Vi fick så bra bemötande och kort efter fick vi veta att Alba hade lugnat sig och börjat. Antingen så, ja, gick det över snabbt. Eller så gav hon upp på sina föräldrar och kommer aldrig tro på oss igen. Kanske behöver hon gå hos en psykolog hela vuxna livet för att jag inte sprang in till henne. Nä, vi alla överlever nog detta. Jo, det är säkert vanligt. Ja, men det tar ju inte bort den smärtan inombords. Inte ens lite. Då stör det mig ännu mer att det är vanligt att stora och små går igenom detta.

Men, om vi ska tänka glatt kan vi prata om gårdagen istället. Barnen slutade 16.10 igår, jag var dock där redan 15.45. Jag var först, men bara minuter efteråt kom andrs föräldrar. Alla stod lite var för sig, tittade på sina klockor, mobiler, trampade av och an. Jag fick då iallafall för mig och bara sätta mig intill en kvinna på bänken framför mig och börja prata. Och oj, vad glad jag är över! Hon bjöd med mig in i en grupp med mammor vars barn går på skolan. Kvinnorna hittar på äventyr som yoga på stranden, cykla i bergen och när jag och mamman kom överens om att vi kunde dricka vin när barnen hade somnat förstod jag att detta är. En vän för mig. Det visar sig att de bor i vårt komplex också, de har tvillingflickor i Albas ålder och en småtting på förskolan. När jag hämtar Alba berättar hon att hon fick två kompisar under dagen – den ena var en av tvillingtjejerna.

Vi hämtade snabbt Wille som först såg glad ut men sjönk ändå tungt in i min famn. Lågmält sa han att han inte fick en enda kompis idag. Jag försökte berätta att sånt kan ta tid, det framgick i vårt samtal att han inte tagit några initiativ själv. Jag försökte förklara att det är många som förmodligen känner som han gör. Att man inte vågar, att man kan känna sig lite utanför. Då får man helt enkelt samla lite extra mod.

Hela vägen från skolan till glasskiosken berättade de om dagen. De fick tre rätter till lunch, tydligen hade de förstått frågor så som favoritfilm och favoritmat. Alba var lite bekymrad över att hon svarade “ice cream” för det var det enda hon kom på vad det heter som man äter. Wille hade upplevde att han inte förstod så mycket engelska medan jag tror att det var en hel del. Särskilt när han beskrev hur han förstod olika uppgifter.

Summan av kardemumman är väl att allt går upp och ner. Livet är ett äventyr som också kan vara en utmaning.

Adios, så länge.

Published by sandramro

From Sweden - Malta - Sweden - Spain. Final destination for a long time is hopefully Spain. Följ vårt äventyr med flytt och vardagsliv i Marbella, Spanien.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: