Som det kan gå

Då har vi spenderat första natten och dagen i vårt nya hem. Förutom att tre av fyra familjemedlemmar fick ont i ryggen av sängarna tycker jag att det känns riktigt bra. (Vi kommer köpa bäddmadrasser redan imorgon!) Vid denna tiden visste jag inte att det skulle bli en ganska händelserik dag. Men, jag måste säga att jag trivs redan (eller so far), älskar möblerna, känner mig trygg och tror på detta för oss i tolv månader. Filip och jag klev upp som två ryggskadade vid sjusnåret. Wille tassade fram bara en kort stund efter, han drog på sig badrock och ritade på balkongen.

Ett litet barn jollrade före soluppgång, det är hur mysigt som helst (på riktigt) tills dess att det lilla livet skriker rakt ut för kung och fosterland. Jag och höga ljud går verkligen inte ihop. Jag kan skämmas över det och får bita mig i tungan för att inte hyscha andras barn som är högljudda inomhus. Jag är helt enkelt dålig på höga ljud. Mitt inre smular då. Det må låta som en märklig lögn, men det gör faktiskt lite ont på något diffust sätt. Hur konstigt det än låter.

När barn var lugna passade jag på att ringa min pappa. Jag vill boka biljetter till honom snarast och det var bara det jag skulle kolla upp. Det slutade med att samtalade i en timme om allt, så som jag och pappa gör. Vi delar nog en mörk humor och längtar bägge två efter att förstå och vara närvarande för varandra. Om livet såg annorlunda ut, om ja, om jag hade ringt pappa och han hade hört det minsta oro i min stämma hade han satt sig i en bil och kört till mig, läppt allt för en stund, utan att tveka. Sån förälder vill jag också vara. Mellan honom och mig fungerar det inte då nu, men i ett annat liv, det hjälper att veta om det. Han boostar mig varje gång. Det är fint. Min älskade pappa.

Dagens strapats var att hitta en någorlunda stor mataffär inom gångavstånd för små fötter, i stekande solsken. Med risk för att låta gnällig, småben som blir trötta, mataffär med alla möjliga sötsaker precis vid ingången och två starka, separata viljor är inte alltid enkelt. Vi hittade tillsist och försökte samsas och kompromissa i butiken. Medan barn försökte fylla hela korgen med världens alla grönsaker försökte jag förklara att vi ska bära hem allt till fots. Att allt tungt får handlas med bil. Några grönsaker blir valda och jag försöker ta en sån där plastpåse till mina grönsaker men det ville sig inte. Då hjälper en spansk, äldre kvinna mig varpå jag vill vara vänlig tillbaka och erbjuda henne den påsen och samtidigt öppna den åt henne för hennes grönsaker. Hon verkar ytterst förvånad över gesten och frågar vart jag kommer ifrån. Med knackig ändå ovanligt charmig brytning berättar hon om en svensk granne hon hade en gång – när hon hör Alba ropa “mamma” efter mig. Hon ser på mig, på barnen, sedan frågar hon mig om de är mina. Jodå, säger jag, nog är de mina, fem och sex år gamla. Hon gestikulerar stort och ojade sig, det var inte möjligt. För enligt henne ser jag ut som tjugo år. Råga på allt avslutar hon konversationen med att säga mitt ansikte ser ut som ett barns. Det var i all välmening, det såg jag faktiskt, men ändå. När vi valt önskad frukost på första skoladagen, fyllt på med det nödvändigaste var det dags för att promenera hem igen.

På den (sjukt hundbajsiga) vägen hem korsade vi ett övergångsställe. Jag ser att bilar kör orimligt snabbt vid parkerade fordon och ber kidsen att vänta tills jag har fri sikt. Då möts vi av en lös hund mitt över gatan, barnen blir glada och jag undrar genast varför den står så nära vägen utan en ägare. Utan förvarning börjar den golden retrieverliknande hunden korsa övergången. Både jag och barnen ryckte till och tack och lov stod en bilförare på sin broms precis i tid. Hunden passerar oss snabbt och springer iväg. Jag ser då en kvinna med två hundar som tittar efter den. Jag frågar henne vänligt om det var hennes. Hon svara nej, men att hon har nu sett den ströva runt ensam med halsband dock, för andra dagen i rad. Jag frågar då oroligt om den är vilsen. Det måste den ju vara! Hennes agerande är bortom mitt förstånd, hon vill varken hjälpa till eller försöka ta ansvar (hon pratar ren engelska). Jag ringer till Marbellas plats för hemlösa hundar. Jag får hitta en spansk kvinna, som kan engelska, för att förklara. Det hela är lite oklart. Jag hoppas rapporteringen gick fram. Att någon snälla, snälla tar hand om detta. Vore det inte för barnen, matpåsarna och att hunden sprang iväg hade jag försökt fånga in den. Det knyter sig i magen. Jag visste inte vad mer jag kunde göra. Vi tog oss hem, under tiden försökte jag svara på att jag faktiskt inte vet vad som händer med hunden. Men att vi har ringt dom som tar hand om sånt. De frågade ju ändå om de hinner fram innan hunden blir påkörd. Jag visste inte vad jag skulle svara.

När vi kom hem var det bara att försöka ta hand om allt som behöver göras i ett nytt hem. Packa upp, hänga upp, tvätta flera veckors tvätt och organisera i alla skåp. Jag försökte till och med stryka första gången på flers år. Det var bland det tråkigaste någonsin. Till och med i soliga Spanien. Jag gav upp efter en skjorta.

Vid kl 15-tiden befann jag och barnen oss på Laude. Barnens skola, dels skulle vi köpa det sista till deras skoluniformer och sedan gå på välkomstmöte. Filip mötte oss där och vi fick se oss om och barnen fick träffa sina lärare. Jag tror det gjorde jättemycket inför morgondagen. Jag hann inte träffa Albas fröken (Filip gick med Alba till första klass medan jag gick med Wille till andra). Willes lärare verkade alldeles underbar. Hon var varm, tilltalade alla barn vid deras namn och skrattade med hela kroppen med djupa smilgropar. Jag vill bli hennes kompis! Hon frågade om Wille vad blyg, jag försökte påstå att han är nog inte jätteblyg men lite ängslig över att inte förstå. Lärarinnan förklarade då att hon har massvis med år bakom sig (trots unga ålder) med att lära ut språk. Hon menar att hon använder flera ord för att förklara och förstärker med händer och kroppspråk. Hon beräknar att barn utan förkunskaper för engelska alls blir nästan flytande på tre månader. Det låter fullt rimligt enligt mig. Särskilt när man kan lära ut just språk.

Efteråt var det dags för den allra första middagen i vårt första hem. (Hur tjatigt är det att jag skriver första hem hela tiden?) Den intogs på balkongen med två vildingar som hellre ville bada än att äta.

Medan jag röjde undan det sista badade Filip och barnen. På tal om första, detta är inte första besöket i poolen. Vi bodde faktiskt i detta hus, på samma våning men i lägenheten mitt emot när vi var i Spanien i juni. Vi var här med barnes faster Ingrid Marie för att reka skolor.

Speldags. Tänk att dessa två som är ihopklistrade varje dag, gick på samma avdelning på förskolan nu ska gå i varsin klass själva. Jag tror det är otroligt bra. Det blir desto viktigare att lära sig förstå nya språk och att hitta nya vänner. Trots tretton månader emellan är det ibland rivalitet som om de vore lika gamla. Det är lärarorikt att förstå att alla lär sig i olika takt och också förhoppningsvis att man egentligen alltid ska jämföra sig själv, bara med sig själv.

Nu sitter jag på balkongen och är toktrött. Så trött. Imorgon väntar en ny spännande dag! Jag är alldeles pirrig. Det kommer bli spännande för oss alla.

Adios, så länge

Published by sandramro

From Sweden - Malta - Sweden - Spain. Final destination for a long time is hopefully Spain. Följ vårt äventyr med flytt och vardagsliv i Marbella, Spanien.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: