The Twilight zone of terror, Disney Land, Paris.

She was afraid of heights but she was so much more afraid of never flying.

Atticus

Denna dag kan komma att hemsöka mig i resten av mitt liv.. . Jag måste ta det från början dock. Alldeles slut i hela kroppen. Det var bara mobilen som fick följa med och dokumentera vår första dag på Disney Land (jag älskar att få vara med och leka och vill varken bära eller tänka på en stor väska.) Från klockan 14 till 21 med 16 068 steg är vi så trötta av glädje,så mycket intryck för alla sinnen och fantastiska upplevelser. Dag ett av tre och jag är redan mer än nöjd. Vilket äventyr vi är på! Det låter fjompigt, men jag blir alldeles gråtig över att jag får uppleva detta med min alldeles egna familj. Mina barn som är lika disneytokiga som jag. Finns det något bättre än det?

Vi laddade i bilen med Disney-musik-quiz och längs vägen växte pirret ju närmare vi kom.

Vi kallar vårt rum för “bambirummet”. På tapeterna är det bilder på Bambi och hans vänner.

Utsikt från rummet, barnen älskar det, vi också såklart.

Laddad kille för lunch.

Idolen hittade sina egna nya idoler, tills att han fick åka båt genom Jack Sparrows värld. Nu är kaptenen hans nya favorit.

Vi lyckades gå in i en av parkerna strax innan en show med tema från Djungelboken drog igån. Det var svårt för oss att se allt, men barnen på axlarna påstod att de minsann såg allt.

Engagemanget från alla håll från personalen är över all förväntan. Heja alla som gör ett så fint jobb!

Gah! Barnet inom mig, oj, oj, Alladins värld.

Genomtänkt rakt igenom. Från marken vi gick på till sprickorna i kakel.

På Alladins marknad fanns såklart en riktig liten marknad fullproppad av souvenirer (och alldeles vanlig frukt.)

Vi hittade till piraternas område. Köade i 45 min för att åka båt igenom tunneln i attraktionen “Pirates Of The Caribbean”. Värd väntan, varenda minut och lite till. Jag har fortfarande svårt att smälta allt. Kan inte förstå hur de får till allt så verklighetstroget. Jag vill bara åka igen och igen och igen.

Vi har smygit oss genom grottor men ännu inte tagit oss upp i detta fina trähus. Det är köer överallt och det gäller att försöka planera rätt för att möta alla önskemål.

Prinsessa i Ratatouilles område. Vi åt crêpes här i krokarna när vi småsurade över köerna. Så sura var vi egentligen inte. Vi satt faktiskt i solen och mest njöt medan vi åt.

Den där. Den där byggnaden som Alba och jag pekar på. Okej, först var Alba skuttande glad för att hon var över 1.02m och fick åka. Vi hade noll koll, jag menar det. Filip och jag misstänkte att det kunde vara snäppet för läskigt för barnen. Vi hade aldrig klivit på om vi vetat. Jag lovar. Efter att vi kommit in, lite spöklika händelser så får vi sätta oss i en stor hiss. Vi alla fyra på samma rad. Det var inte bara besök av spöken och coola effekter. Okej, såhär. Filip och jag delar rädslan för höjder (ni vet en så där helt vanlig äkta-kärlek-grej.) Plötsligt skjuter hissen med full kraft upp i taket, i total mörker för att öppna upp en vägg och visa oss höjden på 40m. Vilket hissen faller ifrån i 63km/h. Jodå, och två gånger dessutom. Genom oväsen skär Albas skrik igenom “snälla säg att det är slut nu!” Åh, stackars barn. Det dröjde inte långt efteråt förrän vår kaxmört var tillbaka och hon är inte bara lagom nöjd över att hon har åkt den. Wille satt jämte mig och varvade mellan att inte våga titta men ändå inte låta bli och se allt som fanns att se. Det känns såhär i efterhand som om han blev två år äldre på två minuter. Ja, kul att ni frågar! Om jag skulle åka igen? Förmodligen aldrig. Jag blir ju rädd bara när jag skriver detta. Men hela grejen är något vi nu efter tycker var riktigt spännande och kul! Kanske skulle jag åka igen? Nej. Jo. Nej..

Det har varit några tårar över att vi inte hunnit åka Peter Pans attraktion. Den står högst på listan för morgondagen. Men hela gänget var glada över att vi hann med Alladins flygande matta innan parken stängde för dagen.

Nöjda kids. Willes sköld fick han bygga ihop själv i butiken och Alba har “kysst” (som hon själv säger) sin Peter Pan flera gånger om innan hon somnade i min famn, med honom i sin famn.

Utsikten på den cirka 10 minuter sköna promenaden till hotellet var inte att klaga på. Nu snarkar tre av fyra. Jag ska försöka sova jag också, tidig dag imorgon. Det är svårt när insidan spritter av lycka. Ofta blir jag rädd för att något hemskt ska inträffa när jag känner mig så lycklig som jag gör nu. Som att riktigt så glad får ingen vara. Men just nu är det bara just värme som fyller hela mitt inre. Och så får det också vara just i denna stund. Peter Pan säger ju faktiskt att man flyger genom goda tankar. Alba och Wille är glittriga-fe-stoftet som Tingeling också har. Lite sagolik känsla helt enkelt.

Adios, så länge!

Published by sandramro

From Sweden - Malta - Sweden - Spain. Final destination for a long time is hopefully Spain. Följ vårt äventyr med flytt och vardagsliv i Marbella, Spanien.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: